Ett är påståendet att vi internationellt sett inte ligger lågt vad gäller narkotikakonsumtion. Det stämmer om vi enbart tittar på konsumtionen av amfetamin och kokain, men då utelämnas att vi överhuvudtaget inte tycks ha jämförelsevis så många som testat narkotika under året och att vi ligger lågt gällande ungdomar och den vanligaste illegala drogen cannabis.

Helheten behöver vägas in. Konsumtionen har över tid ökat, dock ej för ungdomar. Där har det varit stabilt sedan mitten av nittiotalet med en liten nedgång nu senast 2021 (CAN:s skolundersökning). Och tittar vi på gruppen 16–29 år och som använt droger senaste 30 dagarna visar det sig inte ha skett någon ökning sedan nuvarande mätningsmetod startade 2004. Någonting gör vi rätt här! 

Att vi har högst dödlighet i Europa är också något vi fått höra i media. Det stämmer utifrån rapporterade siffror till EU:s narkotikabyrå, men speglar troligen snarare att Sverige är bäst på att mäta. Över tid har vi till och med förfinat våra egna mätmetoder, vilket gör att vi inte ens kan jämföra med våra egna siffror bakåt i tiden. För Sveriges del har dessutom dödligheten minskat sedan toppåret 2015.

Däremot står det klart att såväl konsumtion som dödlighet behöver minska betydligt mer och debatten borde handla mer om hur det ska ske. Knappast via legalisering av cannabis när vi ser de länder som så gjort.

I USA har konsumtionen i delstater som legaliserat tvärtom ökat i en takt snabbare än i granndelstater som inte gjort det. Men även de får väl antas påverkas av den cannabisindustri som vill locka fler konsumenter. För unga amerikaner tycks det dock, precis som i Sverige, inte ha ökat, men för unga vuxna har vi sett fler användare. Det är extra olyckligt då hjärnan utvecklas som mest upp till 25-årsåldern och cannabis påverkar hjärnan, vilket ofta utelämnas i debatten.

Ibland lyfts avkriminalisering upp som lösning på frågan. Frågan är då vilken som är frågan, för tittar vi på dödligheten så tycks i princip alla som dött av överdoser varit kända av samhället, så just kriminaliseringen tycks inte vara det största hindret för att här komma i kontakt med vård och behandling. ”Tveksamt”, som Socialstyrelsens utredare sa till tidningen Accent nyligen om avkriminalisering av eget bruk är ett sätt att få ner dödligheten. Och tittar vi på Portugal ser vi att 20 år efter deras avkriminalisering är de nu tillbaka på samma antal döda per år som åren innan de genomförde sin reform. Troligen för att de sedan finanskrisen dragit ner på sin vård och behandling.

Det är då argumentet att alla legaliserar eller avkriminaliserar kommer upp, eller i alla fall att de tittar på det. Att det på något sätt skulle vara ödesbestämt.

Och under året som gått har verkligen fler länder beslutat om legalisering efter att det hittills främst gällt Nordamerika; till exempel Tyskland, Malta och Schweiz. Något som kommer att påverka narkotikapolitiken framöver.

Sedan kommer påståendet att FN rekommenderar avkriminalisering, samtidigt som man inte nämner att en legalisering av cannabis är ett tydligt brott mot FN-konventionerna. Det finns mycket riktigt vissa FN-organ som rekommenderar avkriminalisering, men de politiska instanserna inom FN gör det inte. FN:s 31 administrativa ledningar har sagt att länder kan inkludera avkriminalisering bland sina åtgärder, men i slutänden är det landet själv som måste hitta sin modell.

Och tittar vi runt omkring ser vi länder som säger nej till legalisering, som till exempel Estland, Spanien och vid en folkomröstning på Nya Zeeland. Nej till avkriminalisering har Norges storting sagt (efter att bland annat Folkhälsoinstitutet och rus- och avhengighetscentret SERAF visat på osäkerhet om avkriminalisering leder till ökad konsumtion eller ej). Men också nej på Irland och Island.

Frågan är då vad som borde göras om det inte är legalisering eller avkriminalisering som är vägen framåt?

Här brukar Sverige målas upp som ett misslyckat land som bara satsat mer och mer på samma sak utan att lyckas. Jämförelsen med andra länder har redan berörts om hur vi faktiskt ligger lågt vad gäller konsumtion och att vi inte fullt vet gällande dödligheten.

Men har vi då satsat på mer av samma? Tittar vi på förebyggande arbetet tycks vi snarare ha minskat resurserna den senaste tioårsperioden, såväl nationellt som lokalt. Istället borde vi dubbla insatserna här och sedan se om vi får resultat.

Polisen då? Där kan vi väl frigöra resurser till annat? Ja, vi har betydligt fler anmälda ringa narkotikabrott nu än tidigare. Frågan är bara om de kommer sig av aktiv spaning?

Ökningen tycks snarare bero på att polisens statistik inte särskiljer ringa brott som beror på aktiv spaning och de som kommer på köpet vid andra insatser. 75 procent av innehavsbrotten kan  uppdagas i samband med andra brott som misshandel eller inbrott. Polisen vid brottsplatsen påträffar då ibland även narkotika som måste anmälas. Av ringa konsumtionsbrott kan det röra sig om 25 procent som kommer i samband med andra brott som till exempel rattfylleri.

I takt med att polisen befinner sig i socioekonomiskt utsatta områden för att komma åt gängkriminalitet kommer de också att stöta på detta allt mer. Det betyder inte att vi inte borde utvärdera polisens insatser, tvärtom. Tittar vi på andra länder kan vi se att polisen i det avkriminaliserade Portugal gör dubbelt så många polisinsatser vad gäller ringa narkotikainnehav och konsumtion idag jämfört med för tio år sedan. Och delstater i USA som legaliserat får sätta in stora insatser för att stävja brottslighet, inte minst gällande stor ”hemmaodling” i exportsyfte.

Förutom ökad satsning på förebyggande och en utvärdering av polisens insatser behöver göras en översyn av vårdkedjan. När vi talar med personer som arbetar eller blir berörda av insatser inom detta fält återkommer ideligen att man ser brister i samverkan och glapp i systemen. Och att i princip alla som dör av överdoser tidigare är kända av offentliga instanser talar förstås för att det är där någonstans vi borde börja.

Samsjuklighetsutredningen och socialtjänstutredningen är två bra steg på vägen även om det är oroande att båda pekar på att det i princip inte blir mer resurser.

Utan mer pengar blir det svårt att nå framgång även om glappen minskar och samverkan stärks. För över åren har vi inte satsat på mer av samma utan snarare mindre.

När vi nu går in i det nya året känns det positivt att narkotikafrågan diskuteras än mer. Ett antal utredningar är genomförda och aviserade vilket gör att det känns mer positivt. Skulle vi dessutom kunna öka insatserna på förebyggande arbete och få till det med stärkt vårdkedja – från tidig upptäckt till arbete, bostad och socialt sammanhang – så skulle det se ljusare ut. Vi borde snegla på Norge som med de ”dubbla solidariteterna” går framåt; för de som inte ska börja med narkotika och för de som behöver vård och behandling. De vill satsa på förebyggande, se över differentierade påföljder om man har ett beroende eller ej samt genomföra en behandlingsreform. Dessutom vill de införa en god samarit-lag.

Exemplet Norge visar att det går att utveckla den humana, restriktiva narkotikapolitiken utan att liberalisera.