I dag 1 april träder Tysklands nya lag om legalisering av cannabis i kraft. Odling av tre plantor och innehav av 25 gram cannabis på fickan för eget bruk tillåts för alla över 18 år. 1 juli tillåts ideella föreningar, så kallade cannabisklubbar, med högst 500 medlemmar som kan odla tillsammans och köpa och sälja inom föreningen.

Företag erbjuder klubbarna hjälp med odlingsplatser, växthus och teknik. Ett av Tysklands största cannabisföretag Cannovum Cannabis AG erbjuder 500 cannabisklubbar odlingsmöjligheter genom ett partnerskap.

Legaliseringsförespråkare och cannabisindustrin är nöjda även om de vill ha ännu mer. Andra är inte lika nöjda och har anledning att vara oroliga.

Trots starka protester från polisen, läkarorganisationer och domarkåren, motstånd från den kristdemokratiska oppositionen CDU/CSU, motsättningar och opposition inom det socialdemokratiska partiet SPD, drev regeringen igenom ett beslut i förbundsdagen. Det saknas dessutom vetenskapligt stöd, och opinionsmätningar (se Stern, RTL/ntv) har visat att en majoritet av befolkningen är emot legaliseringen.

Legaliseringen av cannabis är ett resultat av en politisk kohandel. Socialdemokraterna vek sig i koalitionsförhandlingarna för De Gröna och det liberala FDP som gick till val på legalisering.

Makten var viktigare än övertygelsen. En minoritet har lyckats driva igenom sin vilja.

Det som nu framställs som en försiktig och ansvarsfull reform är bara steg ett i den tyska regeringens plan för legalisering. I steg två ska ett försök med försäljning i särskilda butiker påbörjas med målet att i steg tre införa en full legalisering med kommersiell försäljning av cannabis i likhet med Kanadas modell.

Erfarenheterna från USA och Kanada borde fått den tyska regeringen att tänka om.
Den officiella utvärdering som nu gjorts i Kanada fem år efter legaliseringen visar att den illegala marknaden visserligen minskat, men kvarstår i betydande omfattning. Användning och skadeverkningar har däremot ökat, mest bland unga vuxna, liksom kostnaderna för cannabisrelaterad sjukvård. Gängrelaterade mord som enligt de olika legaliseringskampanjerna skulle minska med en legalisering har tvärtom ökat. De besparingar på polis och rättsväsende som legaliseringen skulle medföra är marginella.

Med legaliseringen har en cannabisindustri växt fram. I likhet med tobaks- och alkoholindustrin bedriver den en aggressiv marknadsföring för att nå nya målgrupper, särskilt kvinnor, öka användning och vinster och politisk påverkan för att liberalisera regelverken.

Legaliseringen bryter mot FN:s allmänna narkotikakonvention. Med Tyskland i spetsen och med Nederländerna, Malta, Luxemburg och Schweiz som alla tagit olika steg mot legalisering och med Tjeckien som avser att följa efter har en allians av legaliseringsländer i Europa bildats. De samordnar nu sitt agerande för att utmana och påverka FN-konventioner och EU:s regelverk.

Samtidigt samordnar cannabisindustrin sitt påverkansarbete mot både nationella regeringar och EU-kommissionen. Amerikanska och kanadensiska cannabisföretag som investerat stort i Europa vill se en full legalisering på en marknad som är större än den nordamerikanska.

Trycket mot andra länder, inte minst de nio länder som gränsar till Tyskland, ökar. Den ”kollektiva säkerheten” i form av FN:s narkotikakonventioner har brutits.

Dessa länder har nu tillsammans med cannabisindustrin initiativet och driver på för en fortsatt legalisering.

Det är nu ett nytt läge och de länder i Europa som inte vill legalisera, och de är fortfarande i majoritet, behöver nu samordna sitt agerade. Till dem hör Sverige.

Om den svenska regeringen är beredd att agera återstår att se. Sverige har en jämförelsevis låg användning av cannabis och därmed begränsade skadeverkningar. Vi har mycket att vinna.