Visst ska vi lyssna på experterna. Men olika forskare ger olika svar och perspektiv i exempelvis narkotikafrågan. I slutänden måste en helhetsbedömning göras utifrån bästa möjliga kunskap och där kommer politiken in. Det menar Peter Moilanen, chef Narkotikapolitiskt center, i en analys.
Regeringens förslag till ANDTS-strategi föll i riksdagen medan den av riksdagen efterlängtade utvärderingen av narkotikapolitiken nu ska tillsättas. I skrivande stund blir dock regeringen Löfven en övergångsregering och förväntas, enligt praxis, inte fatta annat än löpande beslut. Såväl förslag om strategi som utredning lär med andra ord dröja…
I den narkotikapolitiska debatten återkommer ständigt argumentet att politiken ska vila på kunskap, evidens och beprövad erfarenhet. Riksdagen menar till exempel att kommande utvärdering ska se om narkotikalagstiftningen är förenlig med evidensbaserad vård, beprövad erfarenhet och skademinimering medan socialministern talar om att vi genom kommande utredning ska få en mer effektiv och kunskapsbaserad vård, behandling och stöd. Det talas om att lyssna in experterna.
Och vem kan vara emot det? Frågan är bara hur det ska tolkas inom ett fält som, jämfört med till exempel alkoholen, har relativt lite forskning att luta sig mot? Ibland i debatten låter det som att forskningen vet svaret på allt och följer vi bara den så kommer narkotikapolitiken att bli bra. Detta ska politiker inte lägga sig i.
Men finns det entydig forskning som ger svar på hur vi ska göra?”
Det är förmodligen ingen slump att riksdagen la in begreppet skademinimering i sin önskan om utvärdering. För just inom den typen av åtgärder går det rätt bra att påvisa om de har effekt. Att häva opioidöverdoser med motgiftet Naloxon är exempel på en åtgärd som visat sig fungera. Likadant gäller för ”Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende”, LARO, som bevisligen har effekt på klienter som genomgår programmet.
Så utifrån effekt kan dessa ses som pålitliga att använda och frågan är varför politiker överhuvudtaget ska lägga sig i? Svaret i just dessa två fall kan vara att dessa ska vägas mot andra åtgärder som kan läggas in i en välfungerande narkotikapolitik.
Det kan handla om förebyggande arbete, uppsökande verksamhet eller andra behandlingsmetoder men också om den totala budgeten för till exempel en kommun eller region. Gällande LARO ska hänsyn även tas till det läckage som förekommer och det faktum att LARO inte fungerar hundra procent på alla klienter, varför fler åtgärder kommer att behövas. I princip är detta dock exempel på åtgärder som har god evidens och därför borde utökas.
Men hur ser en narkotikapolitik som bygger på forskning och experter ut? Finns det ett entydigt svar?
Professor Markus Heilig var i SVT:s ”Sverige möts” väldigt tydlig med att en avkriminalisering av narkotika skulle underlätta beroendebehandling, medan professor emeritus Fred Nyberg argumenterat för att narkotika bland annat kan bidra till mer våld i nära relationer. Varför en eftersträvan av avkriminalisering ter sig mer bakåtsträvande än framsynt (i Drugnews).
Professor Ted Goldberg stänger inte dörren för en legalisering utan hänvisar till vetenskapen för att utvärdera bästa narkotikapolicy för Sverige (replik DN Debatt), medan professor Susanne Bejerot är skeptisk till legalisering utifrån det vi hittills sett i Amerika och menar att Sveriges restriktiva syn på cannabis kan ha skyddat befolkningen (Läkartidningen). Fyra forskare med uppenbarligen fyra olika synvinklar.
Samma gäller frågan om att lyssna till expertmyndigheter. I narkotikadebatten har Folkhälsomyndigheten (FHM) lyfts fram som exempel då regeringen i början av pandemin oftast hänvisade till dem samtidigt som den inte ville utreda frågan om avkriminalisering. Detta samtidigt som FHM menade att så borde göras.
I Norge menar förespråkare för avkriminalisering tvärtemot att man inte ska lyssna så noga till norska Folkhälsoinstitutet (FHI). Det kan bero på att FHI genom hänvisning till just forskning visat att den utredning om rusreform som förelåg inte var tillräckligt vetenskapligt begrundat om en avkriminalisering leder till konsumtionsökning eller ej. Det kan ej uteslutas menade de och regeringen borde därför vara förberedd på att en ökning kan följa en avkriminalisering och sätta in nödvändiga åtgärder. I Norge var vidare expertinstansen SERAF, rus- och avhengighetscentret, än mer tydlig och menade att konsumtionen skulle öka med norska förslaget, (senare föll dock regeringens förslag).
I Sverige finns än fler expertmyndigheter och experter. Två expertmyndigheter förutom FHM är Socialstyrelsen och Polismyndigheten, där den förra vill se fler skadelindrande insatser och den senare menar att en avkriminalisering avlövar dem ett viktigt verktyg i kampen mot narkotika. Företrädare för Malmö universitet, med bland annat professorn i socialt arbete Björn Johnson, vill även de se fler skadelindrande insatser.
Så där kan vi fortsätta. Forskaren i folkhälsovetenskap, fil dr Camilla Pettersson vid Örebro universitet, talar sig varm för att främja skyddsfaktorer och minska riskfaktorer gällande förebyggande arbete och STAD (Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem) menar även de att förebyggande metoder har ett stort värde. Bland annat lyfter de fram metoden ”Krogar utan knark” som de menar har evidens. Samtidigt har Statens beredning för medicinsk och social utvärdering i princip dömt ut alla skolprogram inom förebyggande arbete. Sveriges länssamordnare kan läggas till listan av experter som har kloka inspel på det förebyggande området. Gällande skador av olika substanser ger studier ofta olika eller oklara resultat då fältet inte prioriterats forskningsmässigt.
Forskningen ger helt enkelt olika svar och perspektiv och vem ska då i slutänden bedöma helheten? Vilka insatser ska göras, vilken prioritet ska frågorna ha och vilket budgetutrymme ska finnas?
Det blir rimligtvis våra politiker som behöver göra de avvägningarna utifrån vad alla experter med sina perspektiv bidrar med. När det gäller metoder på mer operativ nivå används ibland begreppet ”evidensbaserad praktik”. Den bygger på forskning och beprövad kunskap i form av den bästa tillgängliga kunskapen, de professionellas expertis och brukarens situation, erfarenhet och önskemål. Både den politiska helhetsbedömningen och evidensbaserade praktiken är två sätt att hantera att vi inte vet allt men vill att det vi gör ska vila på evidens, beprövad erfarenhet och kunskap.
Betyder det att kunskap inte spelar roll? Tvärtom skulle jag säga. Bästa tillgängliga kunskap behövs för att fatta bästa möjliga beslut. Vad vi vet och inte vet idag är i allra högsta grad arvet av tidigare politiska beslut. Vilka kunskapsluckor som behöver prioriteras framöver och till vilken kostnad är även det beroende av politiska beslut och ledarskap.
Myndigheter, universitet och civilsamhälle har många frågor som väntar på svar, och det är politikens uppgift att peka ut riktningen och ge generösa anslag för att vi ska få bästa möjliga kunskap.
Det är därför det är så angeläget att regeringen får till en utvärdering av narkotikapolitiken inklusive kriminaliseringens positiva och negativa effekter. Men i slutänden behöver en helhetsbedömning göras.
Relaterat
- Ny kunskap guldkorn för drogpolitiken 2023
- Mer kunskap om narkotika behövs
- Femtio år vid narkotikafronten
- Hon blir ny chef för FHM
- ”A Swedish Visionary with a Lifesaving Message for Today”
- Bejerot ”dikterade” inte vår narkotikapolitik
- Löfven avgår – inget extraval
- ”Utredning måste få utreda avkriminalisering”
- Bakläxa för regeringens ANDTS-strategi
- Kan Norge ta täten i narkotikapolitiken?
- Norge: AP säger nej till avkriminalisera
- Norge: ökat narkotikabruk vid avkriminalisering?