Björn Johnson, statsvetare och professor i socialt arbete vid Malmö universitet har skrivit en bok med syftet att analysera Nils Bejerots syn på narkotikaproblemet och hans betydelse för utformningen av den svenska narkotikapolitiken.

• NY BOK: Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken av Björn Johnson, (Arkiv förlag, 2021, 200 sidor).

Boken ger en fyllig bild av Bejerots liv och gärning. Författaren har läst Bejerots böcker och många av hans artiklar.

Han konstaterar att efter disputationen avtog den vetenskapliga produktionen och Bejerot inriktade sig huvudsakligen på opinionsbildning i form av debattartiklar, utbildningsverksamhet för blivande poliser och socialsekreterare t.ex. Han var också aktiv i flera organisationer, såsom Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS som han tog initiativ till), Föräldraföreningen Mot Narkotika och Svenska Carnegieinstitutet. Johnson betonar att Bejerot var både underhållande och lättillgänglig vilket bidrog till att han fick ett stort genomslag i den allmänna debatten.

Han beskriver honom också som skoningslös och långsint mot sina huvudmotståndare, där de främsta var initiativtagarna till det legala förskrivningsprojektet i mitten av 1960-talet, vilket blev startskottet för Bejerots engagemang i narkotikafrågan.

Eftersom Bejerot studerat epidemiologi under sin medicinska utbildning såg han tidigt att den typ av narkotikamissbruk som nu börjat breda ut sig skilde sig väsentligt från det missbruk som tidigare funnits: medicinsk smärt- eller ångestbehandling som gått överstyr. Den väsentliga skillnaden var att denna nya typ av missbruk var smittsamt, dvs etablerade missbrukare initierade sina nära vänner och partner. Att dela ut narkotika till denna typ av missbrukare blir enligt Bejerot som att ”hälla bensin på brasan”.

När han inte lyckades stoppa legala förskrivningsprojektet i Stockholm startade han därför en undersökning av förekomsten av stickmärken – ärr efter narkotikainjektioner i armvecken – bland arrestanterna på Kronobergshäktet. Där kunde han visa att förekomsten av sådana ärr ökade under tiden som projektet pågick. Det stoppades av Medicinalstyrelsen 1967 efter att en ung kvinna dött av narkotika som hon bjudits på av två av projektets patienter.

Johnson går igenom de följande årens debatt i narkotikafrågan. Den första stridsfrågan gällde åtalseftergift för eget bruk, vilket innebar att det i praktiken var straffritt att ha en viss mängd narkotika på sig (och flera användare var också ofta återförsäljare). Bejerot hävdade att spridningen av narkotikamissbruket inte kunde hejdas med mindre än att man också kunde lagföra den enskilda missbrukaren – ”den enda oersättliga länken i kedjan”. Som Johnson påpekar var Bejerot inte för drakoniska straff, men ansåg det viktigt att det blev konsekvenser. Åtalseftergiften togs bort i Stockholm 1977 och i övriga landet 1980.

När det gällde vården av narkotikamissbrukare ansåg Bejerot att den inte kunde vara till alla delar frivillig. Ett inslag av tvång var nödvändigt när beroendet uppnått driftsmässig styrka. Denna strid slutade med införandet av LVM-lagen (Lagen om vård av missbrukare i vissa fall) i två steg.

Som Johnson visar i sin bok kan man inte säga att Bejerot ”dikterade” de olika policybesluten i narkotikapolitiken, men hans grundsyn hade ett starkt inflytande.

Han ändrade uppfattning flera gånger, exempelvis om metadonbehandling av behandlingsresistenta heroinmissbrukare, som idag benämns LARO.

Sammantaget tycker jag att boken ger en hederlig beskrivning av Bejerots insatser och betydelse för den svenska narkotikapolitiken. Även om det i slutordet framgår att författaren själv i grunden inte är överens med huvuddragen i Bejerots syn på narkotikaproblemets natur, till exempel anser han att målsättningen ”Ett narkotikafritt samhälle” är poänglös, eftersom den är ouppnåelig.

KERSTIN KÄLL
– med. dr. överläkare, Psykiatriska kliniken, beroendemottagningen, Universitetssjukhuset, Linköping. Ska nämnas, för transparensens skull, att hon fått faktagranska vissa delar av Johnsons bok.