Under senare tid har det i Sverige förts en laddad debatt om ”partyknarkande”, att sådant ej borde vara förbjudet och att sådant egentligen är tämligen ofarligt. En juridiskt central fråga gäller det s.k. konsumtionsförbudet, alltså huruvida olovligt bruk av narkotika skall förbli straffbart.

Mot denna bagatelliserande inställning står en strängare som under det senaste halvåret förts fram av bl.a. Socialdemokraternas ordförande Magdalena Andersson. Hon väckte sommaren 2023 frågan om ökade insatser mot s.k. ”partyknarkande”. Detta ansågs vara en viktig inkomstkälla för gängkriminaliteten.

Närmare studier visar dock att en individs egen konsumtion av exempelvis cannabis är nära förknippad med kamraters konsumtion. Så kritiken mot konsumtionsförbudet kan mycket väl handla om att försvara egen konsumtion.

Den amerikanske sociologen Bruce D. Johnsson gjorde på 1970-talet en intervjustudie över hur marijuana-rökningen hos en individ hängde samman med motsvarande frekvens hos kamrater. Studien refererades närmare av Nils Bejerot, 1978 i boken Missbruk av alkohol, narkotika och frihet (s. 19).

• Huvudpunkterna var dessa:
En religiös, konservativ amerikansk kvinna som inte röker tobak och inte har många vänner som röker marijuana har med 98 procent aldrig själv rökt marijuana. En icke-religiös vänsterorienterad man har med mer än 99,5 procents sannolikhet själv rökt cannabis.

Cannabis (marijuana) fick under senare delen av 1960-talet snabb spridning bland amerikansk ungdom. Bakom denna rörelse fanns en stark ideologisk opinionsbildning för fri narkotika som socialt rusmedel.

Hardvardprofessorn Timothy Leary var en av 1900–talets främsta drogfilosofer. Han ansåg att människan som individ skulle ha rätt att påverka sitt sinnesmedvetande. Han förespråkade vad som skulle komma att kallas för en psykedelisk (=sinnesvidgande) filosofi, och han utvecklade en detaljerad ideologi i frågan.

Han kunde ordna stora fester med många ungdomar som samlats enkom för att ”tända på” för att bli ”höga” och frigöra sig från den genomtråkiga amerikanska vardagen. Berusning med hallucinatoriska inslag ställdes i centrum.

Internationell reglering

Förenta Nationernas Narkotikakonventioner (från 1961, 1978, och 1988) begränsar användningen av internationellt reglerade psykoaktiva substanser till vetenskapliga och medicinska syften. Därav följer för ett land som likt Sverige kriminaliserat obehörigt innehav att även obehörigt bruk (”missbruk”) är kriminaliserat i landet.

Nutidens svenska ”partyknarkande” har sällan någon ideologisk överton. Möjligen kan det ske som en protest mot samhällets narkotikakontroll. I praktiken handlar det snarare ofta om att skydda och försvara rätten till straffritt eget intag av narkotika.

”Partyknarkande” ryms ej inom den användning av narkotika som FN-konventionerna tillåter, nämligen medicinska eller vetenskapliga syften. Här kan man naturligtvis påpeka att det förekommer ett ökande experimentellt bruk av bl. a. hallucinogena svampar exempelvis för terapeutisk egenbehandling vid psykiska störningar. Men sådant sker många gånger som privata initiativ utanför strikta forskningsprogram.

Sammanfattningsvis kan man säga att vissa svenska debattörers försvar av ”partyknarkande” möjligen kan ha privata motiv.

Det intrycket förstärks av att förespråkarna för ett avskaffande av konsumtionförbudet i debatten sällan diskuterar vilka konsekvenser ett sådant avskaffande skulle få för Sveriges förhållande till FN-konventionerna.

• Fotnot: Artikeln har även publicerats i Svenska Narkotikapolisföreningens tidskrift nr 5/2023.

JONAS HARTELIUS
– narkotikaforskare