”Dämpa efterfrågan genom konsekvenser”

Kan tillfälliga konsekvenser och frihets-inskränkningar, såsom att bli av med körkortet, få fler att inte ”partyknarka”? Kanske vi kan lära oss något av Storbritanniens planerade narkotikaplan ”From harm to hope”?, undrar Jessica Vikberg, RNS, i en krönika.

Det finns flera sätt att dämpa efterfrågan på narkotika. Både genom att förebygga att det uppstår människor ur ett beroende och sedan stötta dem att stanna kvar i drogfrihet. Det är delar som behöver utvecklas, delvis genom arbete i skolan och en betydligt bättre narkomanvårdspolitik än vad vi har idag.

Att legalisera droger minskar definitivt inte efterfrågan, men Centern i Malmö, som nyligen föreslagit att de vill legalisera cannabis på prov i staden, och jag har troligen inte samma mål.

Samhället borde, förutom att förbättra det förebyggande arbetet och stärka vård och stöd åt drogberoende, arbeta för att dämpa efterfrågan från dem som nyttjar narkotika för nöjes skull. Exempelvis genom att införa preventiva åtgärder i kombination eller i stället för böter.

Den som indirekt stöttar narkotikaindustrin på liv och död genom att använda narkotika för nöjes borde kunna tänka längre än näsan räcker. Att köp av t.ex. kokain och cannabis finansierar fruktansvärda gängskjutningar i Sverige och kartellernas våldsamma verksamhet i Mexiko är många medvetna om. Att det även bidrar till miljöförstöring genom skövlingar för ge plats åt kokainodlingar och illegala landningsbanor i Amazonas djungel, och används farliga kemiska ämnen och mycket elektricitet vid inomhusodlingar av cannabis är inte lika känt.

Dessutom kan förstås även ”festknarkare” hamna i drogberoende och behöva vård, och konkurrerar då med andra som behöver behandling för drogrelaterade problem eller andra sjukdomar, som exempelvis cancer.

Läkare, lärare, socialsekreterare och anhörigstödjare kan vittna om att oberäkneliga föräldrar som använder droger är riskfaktor för barns psykiska hälsa. Att barn i Sverige riskerar att skadas psykiskt och fysiskt av att en förälder är påverkad eller har abstinens är svårt att sätta en kostnad på.

Här är en ögonblicksskildring från en ung flicka jag mötte nyligen:

“Pappa använde marijuana och hasch varenda dag och flera gånger per dag. Han rökte oftast inne med fönstret öppet eller i bilen med fönstret öppet men jag fick rök i mig. Jag visste skillnaden mellan gräs och haschklumpar. Jag lärde mig att åtskilja lukten mellan dom två och visste skillnaden mellan hur de rullades. Jag visste inte någonting annat och trodde att alla levde så här. Så fort marijuanan och haschet började ta slut blev pappa förbannad och frustrerad, blev mer psykisk sjuk och använde mer fysiskt våld”, berättade hon.

Argument som att ”folk i alla tider har berusat sig”; ”under förbudstiden minsann var det värre…” eller ”den svarta marknaden försvinner om vi legaliserar” är inget jag köper för att personer ska få ”festknarka”. Däremot tar jag till mig erfarenheter från närstående, som i alla tider också fått kämpa och lida för anhörigas beroendeproblem.

Där inga argument biter om tveksamma moralen att använda illegala droger kanske risken att bli begränsad i sin vardag gör det. Jag är nyligen hemkommen efter att ha tillbringat några dagar i London. Mycket marijuanadoft låg i luften på flera ställen under dygnets alla timmar.

Men brittiska regering har planer på att införa allmänpreventiva åtgärder mot de som använder narkotika för nöjesbruk.

Jag föreslår att svenska regeringen studerar inte bara det, utan alla delar i britternas kommande narkotikastrategi From harm to hope” (en tioårsplan för att minska brott och rädda liv). Man planerar att överge ”harm reduction” och istället stärka det förebyggande arbetet, behandling och eftervård, men även att införa mer konsekvenser för den som väljer att fortsätta nyttja illegala droger för nöjes skull.

Drastiska åtgärder som utegångsförbud ingår i brittiska strategin, men även att temporärt bli fråntagen sitt pass eller körkort. Det kanske skulle kunna få fler att tänka efter före de köper en dos narkotika.

Även vuxna kan ge efter för grupptryck när kokain-linor radas upp på partyt lagom till desserten. Om argument att det är olagligt och riskerar andras tillvaro i trafiken, familjen, utanförskapsområden och på arbetsplatser inte fungerar, så kanske risken om tillfälligt inskränkt frihet i form av att kunna resa och köra bil en tid gör det.

Vad tror ni?

 

  JESSICA VIKBERG
– förbundsordförande, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle

 

Annonser