Håkan Leifman, en av de forskare som ingått i den vetenskapliga referensgrupp som varit kopplad till Narkotikautredningen, gav sina reflektioner kring utredningen på ett seminarium med U-fold. Håkan Leifman var noga med att betona att det är en person, Thomas Lindén, som är ensamutredare, även om han bland annat haft ett kansli och en vetenskaplig referensgrupp till sitt förfogande.

– All text är i någon mening hans, vi andra har bara gett inspel. Jag är nöjd med mycket, men inte med allt, påpekade Leifman.

Ett område som Håkan Leifman gärna hade sett mer om i utredningen är tillgänglighetsbegränsade insatser. Där var beställningen i direktivet inte heller så tydlig, enligt Leifman.

Han påpekade också att utredningens förslag och bedömningar har tagit hänsyn till andra utredningar, till exempel God och nära vård och Samsjuklighetsutredningen. Om förslagen i de utredningarna inte genomförs, faller kanske också en del av förslagen och bedömningarna i narkotikautredningen.

Socialminister Jakob Forssmed har enligt Håkan Leifman har sagt att utredningen ska gå ut på remiss. En fråga som Håkan Leifman tycker är viktig att diskutera i anslutning till utredningen är om det finns ett samband mellan olika användargrupper, mellan sällananvändarna och de som har ett beroende.

– Är det en mur emellan de som använder då och då, partyknarkande typ, och de som använder ofta, frågade Håkan Leifman.

Om grupperna är helt åtskilda menar Leifman att man kan diskutera om det överhuvudtaget behövs en särskild narkotikapolitik. Om de båda grupperna hänger ihop blir det däremot viktigt med prevention på flera olika nivåer. Om det är så att ett ökat antal användare leder till att fler också använder ofta och råkar illa ut, så tycker Håkan Leifman att det blir viktigt med en uttalad narkotikapolitik.

– Då blir också fokus på tillfällig användning och att det kan leda till skador och kanske ett fokus på solidaritet, där ens egen användning måste bedömas i ljuset av hur andra kan påverkas negativt, sa Håkan Leifman.