Med den svenska sommaren här finns anledning att reflektera över vad som skett på narkotikaområdet i omvärlden. Någon skulle kanske här nämna legaliseringen av cannabis. Ja, där har hänt en hel del, men betyder det att det är den dominerade företeelsen på drogområdet i Europa just nu och skulle det vara ödesbestämt?

Nej, jag skulle vilja utmana den tanken och lyfta fram ett annat skeende som växer fram mer i det fördolda.

Låt oss först byta några ord om legaliseringsfenomet som på senare tid tycks ha stött på patrull. När legaliseringen av cannabis skulle lämna den amerikanska kontinenten mötte den omedelbart motstånd i Nya Zeeland. Trots enorma satsningar av cannabisindustrin föll förslaget i folkomröstningen 2020. I Thailand blev det rena rama vilda västern vid genomförandet och det pågår nu diskussioner om att dra tillbaka försäljningen av cannabis.

Ja, till och med i USA, legaliseringens ”ground zero”, har fem delstater sagt nej till införande bara sedan i november ifjol. Det beror förvisso bland annat på att turen nu kommit till konservativa delstater, dominerade av skeptiska republikaner, men allt fler röster börjar höras även av tidigare förespråkare för legalisering som nu erkänner att det inte blev så bra som de hoppades.

FN-organet INCB kom dessutom i våras i sin årliga rapport med svidande kritik mot den legalisering som hittills gått att följa över tid; konsumtionen ökade för vuxna såväl som för unga vuxna, liksom skador på såväl barn som i trafiken.

En cannabisindustri etablerades, fler cannabisprodukter kreerades fram och styrkan i cannabis ökade. Och till råga på allt är den illegala marknaden kvar på hög nivå. INCB konstaterar att legaliseringen inte löst de målsättningar som upprättades.

Även i Europa har legaliseringsprojektet mött motstånd. Luxemburg, som ville sälja kommersiellt, valde i slutänden en icke-kommersiell modell, något även Malta hakade på. Detta då EU och, som det tycks, grannländer haft åsikter i frågan. Det stora crescendot blev Tysklands ambitioner med kommersiell cannabis, men som nu i stället verkar bli i en nedbantad försöksverksamhet med oklar utgång.

Vi kommer troligen att se fler länder som vill legalisera cannabis framöver, men det är tydligt att ”den gröna vågen” möter allt mer skepsis i takt med att resultaten blivit synliga. Redan tar många förespråkare avstånd från cannabis-effekten i USA och Thailand och oro finns nu att även Tysklands experiment riskerar misslyckas då den illegala handeln lär bestå. Några pekar istället på Tjeckien, där hoppet ännu lever – till skillnad från de ställen där verkligheten kommit i kapp.

Egentligen visar allt detta bara att alla modeller, oavsett om vi upprätthåller förbudet, avkriminaliserar eller legaliserar, har sina för- och nackdelar. Frågan är bara vilken modell som ger mest fördelar och hur nackdelarna hanteras?

Vad är det då för skeende som växer fram i det fördolda, som jag nämnde i början? Jo, det är insikten att förbudet visserligen verka fylla sin roll i att hålla konsumtionen av narkotika på en betydligt lägre nivå än till exempel alkohol, men att böter för hantering av narkotika för eget bruk inte är till någon större nytta för den som har ett beroende.

I Norge är detta synsätt idag inte speciellt kontroversiellt. Efter en utredning som rekommenderade avkriminalisering har Norge hunnit med att både avslå ett sådant förslag, och tillsatt en utredning som nu ska klargöra hur de dubbla solidariteterna kan hanteras – att få personer att fortsätta avstå narkotika med hjälp av förbudet samtidigt som personer med ett beroende inte omfattas av böter och anteckning i belastningsregistret.

Och Norge är inte ensamma. Även Storbritannien processar just nu ett förslag som är inne på liknande spår och i Frankrike har de numera en nyordning som bygger på i princip samma synsätt. Även våra nordiska grannländer Finland och Danmark har möjligheter där den som accepterar vård slipper straff. Detta samtidigt som alla dessa länder inser att den som köper narkotika är med och stödjer den illegala marknaden med de konsekvenser som detta medför.

Det ska helt enkelt gå att kombinera ett förbud för de som inte har ett beroende med ett annat synsätt för den som inte blir hjälpt av detta utan i stället behöver vård.

I Sverige verkar den diskussionen och synsättet i stort sett frånvarande i debatten. Den narkotikautredning som nu sitter och funderar på framtida narkotikapolitik får inte ens föreslå ändringar i narkotikastrafflagen och då kan detta knappast utvecklas fullt ut. Under tiden ändrar land efter land i Europa sin politik i frågan där personer med beroende slipper böter och möts av andra insatser.