”Trots att den politiska frågan redan är avgjord i riksdagen envisas några debattörer och forskare med att hänga kvar i den s.k. sprutbytesfrågan” skriver Kerstin Käll i sitt svar på mitt kritiska inlägg om hennes, Ulric Hermanssons och Sten Rönnbergs numera tämligen ökända ”forskningsöversikt”. En viss desperation kan anas, och det är inte utan att jag förstår henne. Sannolikt har Käll och hennes kollegor haft gott om tid att ångra att de med ohederliga medel försökte manipulera den politiska processen i frågan. Inte nog med att manipulationsförsöken misslyckades, Käll & co har fått en rejäl dos negativ uppmärksamhet för sitt tilltag.

Några ordentliga svar på mina och de fem kritiska granskarnas synpunkter kan Käll tyvärr fortfarande inte erbjuda. Istället använder hon sig av flera klassiska grepp i sina försök att blanda bort korten:

1) Käll erkänner ett mindre fel för att rikta uppmärksamheten bort från de stora felen.
Käll medger att hon och hennes medförfattare nog kan ha ”missat några” artiklar när de gjort sitt urval. Alla som har läst kritiken inser snabbt att ”några” är en präktig underdrift, men urvalsproblemen är likväl det minst allvarliga i all den kritik som förts fram i debatten. Urvalsproblemen kan nämligen – åtminstone teoretiskt sett – ha berott på slarv och inkompetens. De mer allvarliga kritikpunkterna, de som handlar om medvetna feltolkningar och uppsåtligt fusk, berör Käll dock inte med ett ord. Bengt Svensson och hans medgranskare har i sina artiklar framfört många konkreta exempel på felaktigheter, men Käll har hittills inte kunnat tillbakavisa ett enda av dessa exempel. Det är betecknande att hon inte ens har försökt.

2) Käll tar upp ovidkommande detaljer.
en del av de sprutbytesstudier som genomförts. I och för sig intressant och tänkvärt, men samtidigt helt utan relevans för den kritik som framförts. Detta är samma bortkollringsteknik som Käll använde i sitt tidigare svar på Bengt Svenssons artikel.

3) Käll avfärdar diskussionen som överspelad.
Hon menar att debatten inte längre är aktuell, eftersom ”frågan redan är avgjord i riksdagen”. I min artikel visade jag dock att sprutbytesfrågan är allt annat än avgjord; tvärtom har vi redan sett exempel på att debatten tagit ny fart inom kommuner och landsting, och att samma ohederliga debattknep fortfarande används av sprutbytesmotståndarna.

4) Käll låtsas att frågan handlar om något annat än den gör.
Hon menar att debatten inte gäller de svenska sprutbytesprogrammen, och antyder att ”Sprututbyte” var avsedd som ett inlägg i den internationella vetenskapliga debatten kring skadelindrande åtgärder. Skriften bör framför allt förstås som ett sätt att hjälpa fattiga länder att prioritera bättre mellan olika hiv-förebyggande åtgärder, verkar det som. Detta är såklart nonsens: Skriften är författad på svenska, utgiven i samband med att den rikspolitiska sprutbytesdebatten gick in i sitt avgörande skede, och utdelad till samtliga svenska riksdagsledamöter.

5) Käll beskyller mig för att vara lika god kålsupare.
Hon påstår att jag varit ”tendentiös” i min tolkning av en vetenskaplig artikel som tas upp i slutet av mitt debattinlägg. Faktum är dock att jag överhuvudtaget inte gör någon tolkning eller bedömning av artikeln ifråga. Det enda jag gör är att konstatera att artikeln varken är någon litteraturstudie eller någon effektstudie (vilket påståtts av folkpartisten och sprutbytesmotståndaren Birgitta Rydberg), och att artikeln inte drar slutsatsen att sprutbytesprogram är ineffektiva (vilket Rydberg också påstått). Att Käll skulle komma dragandes med någon sorts motanklagelse var väntat; sådana brukar nämligen nästan alltid riktas mot personer som påpekar tjyv- och rackarspel inom forskningen.

För mitt vidkommande får den här debatten nu vara avslutad. Det borde vid det här laget vara uppenbart för alla att Kerstin Käll och hennes tystlåtna kolleger inte förmår bemöta den kritik som framförts.

Och att skriften ”Sprututbyte” hädanefter endast kan fungera som ett varnande exempel, androm till skräck och varnagel.