Efter att länge varit förbundssekreterare och senare generalsekreterare för RNS, så avgick han vid förbundets kongress nyligen. Han har varit en idog debattör och organisatör under åren, en motor i rörelsen som lett flera olika projekt, hemma och internationellt.

• Varför har du lagt så mycket tid och kraft på narkotikafrågan egentligen?
– Något ska man göra med sitt liv, ett sätt att styra mitt politiska engagemang och jag har inte varit så intresserad av partipolitik. Jag har försökt göra det som jag känner behövt göras, säger han till Drugnews.
Lite som på amerikanska ”a man’s got to do what a man’s got to do”.  Och jodå han var utbytesstudent I USA som ung.

Vi träffas i RNS-lokalen på Östermalm i Stockholm dit Per Johansson kommit rullande som vanligt på sin danska lådcykel och nu lämnar ifrån sig nyckeln till kanslichefen efter flera decennier i rörelsens tjänst. Därinne råder flyttbestyr, en ny lokal är på gång.

Norske morfadern blev hans förebild som slogs för landets frihet mot Nazityskland och fick betala ett högt pris. Han greps och placerades först i fruktade fängelset Grini utanför Oslo och skickades senare till koncentrationsläger i Tyskland. Han lyckades överleva, ta sig hem och efter kriget bli en ledare inom norsk fackföreningsrörelse.

– Han har lärt mig mycket – att stå upp för sin åsikt, vara beredd gå långt för det man tror på och att inte ge upp, säger han.

Per Johansson, idag 68 år, gick med i RNS i slutet av 1970-talet efter att sett narkotikaproblemen växa i de södra förorter till Stockholm där han växte upp i ett politiskt engagerat hem.

– Det var en annan tid. Vi hade haft försök med legalförskrivning som gick över styr och tvingats avbrytas. På fritidsgårdar fanns särskilda ”flumrum” där hasch fick rökas och droger började få fäste bland unga. Jag mötte de som blivit beroende och hamnat på narkomanvårdsavdelningen på Långbro mentalsjukhus där jag arbetade ett tag, berättar han.

En kompis tog med honom till ett RNS-möte och där träffade han socialläkaren Nils Bejerot, som han dittills hört mest illa om. Men han blev inspirerad av dennes idéer och förklaringar av narkotikaproblem – exempelvis att droganvändaren är den enda oersättliga länken i pyramiden från drogkungar, smugglare och langare ner till konsumenten. Och att missbruk ofta sprids epidemilikt från person till person.

– Så är det ju, det är ofta kompisar och käresta som drar in varandra i drogmissbruket. Det är därför det gäller att förebygga och ingripa tidigt mot bruket. Bejerot var länge ogillad, nästan hatad, av många, men med sina böcker och i debatter om hur narkotikaberoende fungerar, så vann han ökat stöd för behovet av en restriktiv politik, berättar Per Johansson.

En annan som Per minns från den tiden – och som tog strid mot en drogliberal utveckling – var filmaren Janne Mattsson. Han hade suttit i fängelse och missbrukat i många år, slutade och engagerade sig i RNS och blev där en drivande kraft.
– Jag lärde mig mycket om narkotikaproblemet av Janne. Och han kom att påverka politiken på flera sätt, framförallt genom att han drev frågan om konsumtionsförbud. 

RNS och Nils Bejerot – ibland kallad ”svenska narkotikapolitikens fader” – spelade en viktig roll i att vända debatten från ett uppgivet och symptomförklarande synsätt om att missbruk uppstår främst på grund av en jobbig barndom, sociala problem eller är ”kapitalismens fel”.
Istället insåg fler så småningom att det var drogerna och deras belöningseffekt som kidnappar och förändrar hjärnan. När beroendet väl är etablerat har bakgrundsfaktorerna inte så stor betydelse längre.

– Det handlar mer om biologi och kemi. Droger påverkar hjärnans lustcentrum, och eftersom kroppen inte har tillräckligt bra skydd mot droger kan effekten bli oerhört stark – explosiv. Så många har fastnat i detta, förstört sina liv och påverkat sina familjer och hela samhället. Därför måste narkotikan kontrolleras, säger Per Johansson.

Han hade utbildat sig till lärare och även arbetat som smidesarbetare på Riksteatern, men det blev narkotikapolitik och opinionsbildning som alltmer tog vid.

Han var med och startade en namninsamling för att kriminalisera själva narkotikakonsumtionen som fick ihop 450 000 underskrifter. Debatten gick het och partier uppvaktades om att skärpa lagen för att polisen skulle kunna ingripa tidigare för personer på väg in i missbruk och slussa dem till vård. Vilket riksdagen sedan beslutade 1988, (fem år senare skärptes straff för att kunna drogtesta).

Men idag verkar 1960-talsdebatten vara tillbaka och avkriminalisering och legaliseringsvindar blåser igen och konsumtionsförbudet ifrågasätts.
– En evig fråga under åren har varit att ställa vård mot straff, det är en falsk konflikt, men den verkar aldrig försvinna och odlas av några av ideologiska skäl. En annan är ”frihetsbegreppet” om rätten för individen att stoppa i sig vilka substanser som helst.

Men Sverige har förhållandevis lågt användande av narkotika bland ungdomar och en klar majoritet av befolkningen stöder en restriktiv strategi. Per Johansson menar att en uppluckring av narkotikapolitiken inte skulle rädda liv. Men han skulle välkomna en utvärdering av hur konsumtionsförbudet fungerat under åren, tycker det kan behövas ”alternativa påföljder” till dagens böter och prickningar.

• Vad säger du om att narkotikadödligheten ökat så kraftigt?
– Ja, det är ett stort problem. Det behövs mer och bättre behandling, de flesta som dör har ju varit i kontakt med vården. Men behövs även bättre kontroll av opioidläkemedel. De flesta avlider ju idag inte av heroin, utan av lagliga läkemedel som förskrivs i allt större omfattning och ibland säljs vidare på gatan, svarar han.

Per Johansson poängterar att RNS inte är emot läkemedelsassisterad behandling (exempelvis metadonutdelning på Laro-program) för en mindre grupp med svåra beroendeproblem, men att det bör regleras bättre.

Vad gäller framtiden och mer tillåtande attityder till cannabis, så anser han det gäller hålla prevalensen nere och förebygga att nya unga börjar med droger. Då är konsumtionsförbudet viktigt behålla för att samhällets signaler ska vara tydliga.

– Att hålla skolor narkotikafria är garanten för det. Annars riskerar vi följa efter Nordamerika där cannabis är på väg att bli en normalitet och där konsumtion och skador ökar. I debatten med legaliseringsförespråkare gäller det vara tydlig, de har givetvis rätt att framföra sina argument, men de ska bemötas med kunskap och fakta, inte känsloargument.

Gängbrott, skjutningar och rekrytering av unga till kriminalitet är något som oroar. Men de som hävdar att en legalisering av cannabis skulle slå undan gängens inkomster och minska dödandet, ruskar han bara på huvudet åt.

– Naivt, det fungerar inte. Där det prövas, som exempelvis i Colorado, så bildas istället både en vit och en svart marknad som kan konkurrera med lägre priser och dessutom säljer droger även till de under 21 år, som inte kan köpa lagligt. Fler i samhället börjar ta droger och mänskligt lidande och psykiska sjukdomar tilltar, säger Per Johansson.

Och angående unga som riskerar hamna snett:
– Barnperspektivet är centralt, mellantvång som socialborgarrådet Jan Jönsson i Stockholm vill ha – att ingripa även om föräldrarna säger nej – tror jag på. Mer samarbete behövs mellan skola, socialtjänst och polis – men också med alla andra för att stödja utsatta familjer.

Per Johansson beskrivs av flera RNS:are som pålitlig, inte konflikträdd, kunnig i sakfrågor, en doer med ”många strängar på sin lyra” och som hållit ihop organisationen. Han har i flera år lett debatter i Almedalen med ministrar, politiker och civila samhället. Hållit i olika produktioner av material, bjudit in andra föreningar till samarbete, och drivit projekt utomlands, exempelvis i Ryssland, Belarus, Moldavien. Och han har deltagit i FN-möten och resor till USA, Iran, Hongkong och i våras Kongo-Kinshasa.

Han var även med och drog igång internationella narkotikaforum som ledde till bildandet av globala nätverket World Federation Against Drugs. WFAD finns idag i alla världsdelar och försvarar FN:s restriktiva narkotikakonventioner, kvinnors och barns rätt till drogfrihet och arbetar regionalt med olika projekt. Per Johansson representerade fram till i våras Europa i styrelsen.

– Det har varit roligt att möta många spännande människor runt världen. Och jag har märkt att även om vi kommer från olika kulturer och länder, så är erfarenheterna av lokala drogproblemen mycket lika och vi kan enas och agera tillsammans, säger han.

Men han har även fått ta en del smällar under åren. I sociala medier har han ofta kritiserats hårt, ibland hånats och även kallats ”knarktaliban” för att han försvarat en narkotikarestriktiv politik.
– Det är inte roligt, så klart, en slags demonisering, ofta av nättroll som inte törs stå med sitt namn. Men jag bryr mig inte särskilt mycket. Det är för lågt liksom…

Men nu tycker han det dags att lämna den heta narkotikadebatten. Att ständigt vara beredd att intervjuas i tv, radio, tidningar, hoppa in i morgonsoffor och skriva debattartiklar har varit intensivt. Det tar tid och energi att vara uppdaterad om nya forskarrön och studier.
– Det ska bli skönt att lämna över till andra nu. Jag kan vara behjälplig som bollplank och med råd, men tänker absolut inte lägga mig i nya styrelsens arbete, säger han.

Förutom att vara generalsekreterare har Per Johansson även varit chef för Fri Förlag och senaste åren redaktör för tidskriften Narkotikafrågan. Men någon bok planerar han inte att skriva om sina erfarenheter och minnen.

• Vad ska du då göra som pensionär – du som haft veckorna inrutade så länge?
– Jag ska bli skogsbonde i Finland, inte så långt från ryska gränsen. Där har vi ett litet ställe som min fru har ärvt. Jag gillar att hugga ved, röja sly, se skogen växa och kanske mest av allt: njuta av tystnaden, säger Per Johansson till Drugnews.

Men han kommer nog att följa drogdebatten även framöver. Fast lite mer på distans.

• Fotnot: Per Johansson har medverkat med flera vassa krönikor i Drugnews under åren. Sök i arkivet.