Kusinerna Ekdal och Ekdals tv-program i veckan skulle skärskåda svenska narkotikapolitiken och dess brister. Men upplägget kändes riggat och de hade svårt att lämna manus när jag fick fram att rättsliga insatser funkar och räddar liv. Problemet är att det politiska ledarskapet inte existerar, skriver Per Johansson, RNS, som deltog i debatten.
Varje gång jag varit intervjuad på tv om narkotikafrågan, dvs. sånt jag jobbar med, tänker jag efteråt ”attans, att jag inte kom på att säga så!”. Men faktiskt inte när jag var med i Ekdal & Ekdal härom dagen (”Drogpolitiken”, SVT Play).
Jag hade bestämt mig innan att säga att harm reduction inte behöver stå i motsats till narkotikafritt som långsiktigt mål. Jag visste att dödstalen kopplade till den restriktiva narkotikapolitiken skulle komma upp och jag fick fram att vi haft restriktiv politik sedan 1980, dödstalen började öka 2006 och att ökningen hänförs till opioidläkemedel, metadon/buprenorfin och fentanyler. Har inget med den restriktiva politiken att göra utan är en opioidepidemi som drabbat oss hårt.
Dessutom fick jag fram att dödstalen för fentanyler sjunker nu, i och med att två bröder som sålt fentanyler blev fällda för grovt vållande till annans död och att de andra säljarna slutade sälja i och med det.
Rättsliga insatser funkar och de räddar liv.
Det jag sa spräckte redaktionens upplägg för programmet, vilket Magnus Linton insåg. Han blev intervjuad efter mig och gav mig rätt i att dödsfallen inte på något enkelt vis kunde kopplas till den restriktiva politiken, vilket är tvärt emot det budskap han framför i sin bok ”Knark – en svensk historia”. Men eftersom manus var skrivet och de filmade inslagen låg färdiga för visning, fanns det inget annat att göra för Niklas och Lennart Ekdal än att fullfölja och tala om för tittarna att den restriktiva narkotikapolitiken är orsaken till de höga dödstalen. Att det inte finns saklig grund för att säga så hade ingen betydelse.
Varför blir det såhär? Varför hade redaktionen bestämt sig för detta? Det kan man verkligen undra. Det finns säkert många förklaringar och jag vill inte spekulera. Hursomhelst handlar det om dålig journalistik och dålig research. Att vara okunnig är inte konstigt. Ingen kan hålla koll på alla svåra frågor som finns i samhället. Men det är dåligt att ta så tydlig ställning när man inte kan frågan ordentligt. Och det är dåligt att inte göra bra research. Det finns en handfull personer i Sverige som har bra koll på narkotikadöden. Varför var inte någon av dem intervjuade i programmet?
Men den riktigt stora missen var det som inte sades: att de som har det politiska ansvaret för narkotikapolitiken inte gör något.
Det politiska ledarskapet existerar helt enkelt inte. Hela den förra mandatperioden var förlorad. Nästan ingenting hände. Att vi ”narkotikadebattörer” har olika uppfattningar är en sak, men det är inte vi som har makt över politiken. Även om ingen politiker ville komma till programmet borde programmet ha handlat mer om dem.