Den brittiske psykiatrikern David Nutt torde vara en av de mest prominenta cannabisförsvararna i Europa. Eftersom han också är professor i neuropsykofarmakologi har han tyngd bakom sina åsikter att cannabis inte är särskilt farlig. Det är också temat i den här populärvetenskapliga boken om drogens olika aspekter som han skrivit tillsammans med författaren Brigid Moss.

David Nutt, ”Cannabis (seing through the smoke), The new sience of cannabis + your health”, (253 sidor, engelska, Förlag Yellow Kite Books 2022).

Nutt blandar väl underbyggda avsnitt om vetenskap och forskning – där han är noga med källhänvisningar – och svepande beskrivningar om cannabishistoria och politik.

Nåja, även politiken har han klätt i vetenskap genom egna uträkningar. Ett exempel på sådan bevisföring dyker upp redan i inledningen där han visar en figur över dödstalen av olika droger i Storbritannien 2019. Tobak har högsta stapeln, nästan 90 000 döda, följt av alkohol, opiater och kokain. Cannabis hamnar nästan på noll. Bara enstaka har avlidit i hjärtinfarkter under cannabispåverkan. Han blandar alltså överdosdöd för narkotika med dödsfall av sjukdomar och sena komplikationer när det gäller alkohol och tobak. Ingen har som bekant fallit död ner efter att ha rökt en massa cigaretter.

Samma debatteknik återkommer då han beskriver ”kriget mot narkotika”. Att narkotika, särskilt cannabis, blev förbjudet har inte haft något med drogernas skadeverkningar att göra. Det har skett på grund av lögner, skräckpropaganda och moralpanik, enligt Nutt. Om han istället gått till källorna bakom FN:s Allmänna narkotikakonvention från 1961, där cannabis blev internationellt förbjudet tillsammans opiater och kokain, skulle han ha sett att många utvecklingsländer önskade detta på grund av stora problem med cannabis.

Avsnittet om det endocannabinoida systemet är både pedagogiskt och lärorikt när han diskuterar framtida läkemedel. Här ser Nutt stora möjligheter, trots ännu så länge svaga forskningsresultat. När det gäller skadeverkningar är han tvärtom väldigt försiktig att tolka de vetenskapliga bevisen.

Ett annat exempel på hans resonemang gäller hur beroendeframkallande cannabis är. Han accepterar den gängse forskningen att 8-10 procent av cannabiskonsumenterna blir beroende. Det visar forskning baserat på äldre cannabis med låg halt av den rusgivande substansen THC. Han hoppar över att beroenderisken är betydligt högre för tonåringar.

Samtidigt varnar Nutt helt riktigt för starkare sorter, med hög THC-halt och att sådan ”skunk” är den vanligaste cannabisen idag. Genom dessa uppgifter kommer han fram till att nio av tio cannabisrökare inte får några problem. Beroendet är alltså enligt Nutt drogens enda skadeverkan och de flesta använder inte den farligare högpotenta cannabisen, trots att han flera gånger påtalar det.

En inte obetydlig del av boken handlar om hur han orättvist blev avskedat som ordförande för den brittiska regeringens rådgivningskommitté för narkotikamissbruk, ACMD. Det är en tröttsam läsning.

David Nutts slutsats är att bästa cannabispolitiken är legalisering under statlig reglering.  Det har han räknat ut genom att jämföra en lång rad olika parametrar. Den näst bästa politiken är en helt fri cannabismarknad. Det överlägset sämsta är att behålla det förbud som ännu gäller i länder som Sverige och Storbritannien.

Då är det nog precis tvärtom, tänker jag.