Är svenska narkotikapolitiken och drogtester i skolor förenligt med barnkonventionen? Ja, den utredning som häromdagen lämnades till regeringen slår fast att lag och praxis i huvudsak överensstämmer med artikel 33, om barns rätt till skydd mot droger, skriver Staffan Hübinette, rådgivare projektet Narkotikafri Skola.
Frågan om den svenska narkotikapolitiken är förenlig med barnkonventionen har debatterats i flera sammanhang. Barnkonventionen har blivit ett slagträ i den narkotikapolitiska debatten. Den 12 november presenterade Barnkonventionsutredningen sitt betänkande och slutsatser där utredningen undersökt hur svensk narkotikalagstiftning överensstämmer med barnkonventionens artikel 33.
I flera artiklar har olika debattörer hävdat att den svenska narkotikapolitiken strider mot barnkonventionen.
I ett debattinlägg i Aftonbladet (12/11-2020) om drogtester i skolan menar Christina Örnebjär och Christine Wallmofeldt från Föreningen Tryggare Ruspolitik att de sanktioner som skolan kan använda om en elev testar positivt eller inte vill lämna ett drogtest strider mot barnkonventionen. Det handlar om att gymnasieskolan tillfälligt kan stänga av en elev från att delta i ett praktiskt moment om det föreligger risk för skada och olycka och om eleven påtagligt stör studiero för andra elever.
I tidskriften Alkohol & Narkotika (5/2020) säger professor Bengt Svensson att drogtester i skolan strider mot barnkonventionen.
I samma nummer av Alkohol & Narkotika ställer Damon Barrett vid Göteborgs universitet frågan om den svenska narkotikapolitiken är förenlig med barnkonventionen. Som exempel frågar sig Barrett om drogtester i skolan och att barn som injicerar narkotika inte tillåts sprututbyte strider mot barnkonventionen. Barnkonventionen bör enligt Barrett ligga till grund för en ”alternativ narkotikapolitik”, bort från den restriktiva modellen.
Argumenten är att drogtester och de sanktionsmöjligheter skolan har strider mot konventionens artikel 16 om barns rätt till privatliv, artikel 28 om barns rätt till utbildning och artikel 12 om att barn har rätt att höras om alla frågor som rör dem.
Barrett konstaterar vidare att det finns barn i Sverige som injicerar narkotika och riskerar smittas med hepatit-C, men enligt lagen inte har rätt till sprututbyte. Detta skulle strida mot barns rätt till hälsovård enligt artikel 24 enligt vilken ”barnets rätt till bästa möjliga hälsa och tillgång till hälso- och sjukvård och rehabilitering” ska erkännas.
Frågan är om argumenten håller.
Skolan vidtar och är skyldig att vidta ett antal åtgärder enligt Narkotikastrafflagen, Arbetsmiljölagen, Skollagen och Socialtjänstlagen för att förebygga och ingripa mot användning av narkotika, men även tobak och alkohol bland elever.
En åtgärd kan vara drogtester, vid misstanke men även slumpvist. Rättsläget är klarlagt sedan JO och förvaltningsrätten fastslagit att drogtester inte strider mot lagen så länge frivilligheten kan säkerställas. Drogtester är alltid frivilliga, men en elev som inte vill lämna ett drog- eller alkotest kan efter en riskbedömning i det enskilda fallet tillfälligt stängas av från ett praktiskt moment och erbjudas teoretisk undervisning men inte förvägras någon utbildning. Det är svårt att se hur detta skulle kränka barnets rätt till privatliv och utbildning.
Att barnkonventionen skulle innebära rätt för barn till sprututbyte är långt ifrån givet. Vad som inte framgår av Barrets artikel är att samhället enligt Lagen om vård av unga, LVU, har skyldighet att skydda barnet i en sådan situation och där ”Vård /också/skall beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.”
Skillnaden i synsätt är avgörande. I det ena fallet har barnet rätt till sprututbyte och att fortsätta att använda narkotika, i det andra fallet har samhället en skyldighet att ingripa, skydda och ge vård för att barnet inte ska fortsätta använda narkotika. Att det förra skulle vara förenligt med barnkonventionen medan det senare strida mot den är en tolkning som skulle kräva att LVU avskaffades.
I konventionens artikel 33 sägs däremot att ”Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftningsåtgärder, administrativa, sociala och utbildningsmässiga åtgärder, för att skydda barn från olaglig användning av narkotika och psykotropa ämnen såsom dessa definieras i tillämpliga internationella fördrag och för att förhindra att barn utnyttjas i den olagliga framställningen av och handeln med sådana ämnen.”
Barnkonventionsutredningens särskilda utredare Anders Hagsgård lämnade sitt betänkande till jämställdhetsminister Åsa Lindhagen förra veckan. Se pressträffen:
Frågan är hur detta ska tolkas och om svensk narkotikapolitik strider mot barnkonventionen. Barnkonventionsutredningen konstaterar att det är svårt att bedöma om ”alla lämpliga åtgärder” vidtagits, i synnerhet eftersom artikel 33 i konventionen är generellt formulerad.
Utredningens slutsats är dock att det inte har framkommit någonting som ger anledning att ifrågasätta att svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med barnkonventionen, med ett undantag.
Det gäller frågan om att kriminalisera anstiftan och stämpling till alla former av narkotikabrott gentemot barn. Utredningen anser att det kan finnas anledning att närmare utreda om det skulle vara en sådan lämplig åtgärd för att skydda ett barn som avses i artikel 33.
Utredningen slår således fast att svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med innebörden av artikel 33 i barnkonventionen. Det ger ett bra stöd för en restriktiv modell och arbetet med att förbättra de brister som trots allt finns. Om det räcker för att övertyga debattörer som Svensson, Barret, Örnebjär och Wallmofeldt är mer osäkert.
STAFFAN HÜBINETTE
– författare, folkhögskolelärare och rådgivare Narkotikafri Skola.
Tema: NARKOTIKAFRI SKOLA
Drogfria skolor är inte självklart – trots att det behövs för en trygg arbetsmiljö för både elever och skolpersonal. För att lyckas med skolarbete och framtidsplaner, men också för skydda unga från att hamna i missbruk. Droger påverkar unga hjärnor, försvårar inlärning och ökar risk för skolk, lägre betyg och avhopp.
Allt fler skolor tar fram drogpolicys och frågar efter metoder för att tidigt upptäcka och kunna ingripa om elever misstänks testa eller vara på väg in i beroende. Några myndigheters beslut har försvårat användande av bl a slumpvisa drogtester och utveckla samarbete skola, socialtjänst och polis, och hänvisar till enskildas integritet. Men skolor prövar sig fram.
Idag använder ett 60-tal skolor (flera gymnasier med yrkesutbildning) i landet s.k. slumpvis drogtestning, som ska baseras på frivillig medverkan och kontrakt med målsman och elev.
• Se mer projektet Narkotikafri Skola
(Toppfoto: iStockphoto)