Forskarna vid University of California har kammat igenom många av tobaksbranschen hemligstämplade dokument och kunnat visa framför allt Tysklands, Storbritanniens och Nederländernas roll i att blockera ett förslag från 1989 till direktiv mot både direkt och indirekt tobaksreklam liksom sponsring.
Det antogs först 1998, men underkändes av EG-domstolen i oktober 2000.
Tobaksbranschens taktik var att först att försöka stoppa direktivet, i andra hand försvaga det och sista hand överklaga till EG-domstolen.

Enligt dokumenten bearbetade tobaksbranschen i Tyskland dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl för att driva subsidiaritetsprincipen – det vill säga att tobaksreklam bör vara en angelägenhet för varje medlemsstat och inte för unionen.
Branschen i form av Europeiska tobaksfabrikanters federation (CECCM) ska också tjänstvilligt ha utformat alternativa lagtexter, tömda på allt tvingande innehåll, vilka på olika sätt smugits in i medlemsstaternas lagstiftning.Enligt instruktioner den 23 april 1992 från John Lepere, chef för CECCM, skulle en urvattnad text ”i hemlighet föreslås såsom utkast till ett direktiv på sådant sätt att det inte kunde knytas till producenterna, enskilt eller kollektivt”.
Ian Sargent, direktör för tobaksjätten Philip Morris i Europa: ”Detta projekt måste förbli konfidentiellt tills det förs fram till synes spontant av EU-kommissionen.”
Genom vilken kanal? Uppenbarligen räknade branschen med Martin Bangemann, vid tillfället EU-kommissionär för näringslivsfrågor. Enligt ett konfidentiellt memo från Lepere var det tänkt att via en medarbetare i Bangemanns kabinett offentliggöra den desarmerade texten.

För att bistå alla som de kunde ha nytta av tvekade inte branschens mullvadar att finansiera specialbeställda utredningar. Och man belönade sina vänner: knappt hann t. ex. Margaret Thatcher lämna posten som premiärminister i Storbritannien förrän hon engagerades som konsult av Philip Morris för 250 000 dollar om året. Plus en motsvarande summa till hennes stiftelse. Järnladyn citerades mycket riktigt sägande att det föreslagna EU-direktivet utgjorde en ”otillständig inblandning”.

Andra dokument visar hur cigarettillverkarna finansierade föregivet oberoende organ och institutioner för att framställa utredningar och analyser som gick emot direktivet. Så var fallet med Adam Smith Institute i London. Och danska “Kommittén för kommersiell yttrandefrihet”, med tiotals kända personer vilka enligt dokumenten kämpade ”skuldra vid skuldra” tillsammans med Philip Morris.

Det kan ha varit liknande historier som låg bakom WHO-ordföranden Gro Harlem Brundtland nyligen uppmanade regeringar att inte ta emot pengar från tobaksbranschen till upplysningskampanjer.
Forskarna Mark Neuman, Asaf Bitton och Stanton Glantz vid Kalifornienuniversitetet som gjort undersökningen vill inte bara berätta hur tobaksindustrin försökte stoppa eller försvaga EU-direktivet mot reklam. De varnar också för att branschen fortsätter försöka sabotera tobaksrestriktioner.