Det är något som skaver

Om vuxnas rätt till rus eller barns rätt till ansvarsfulla vuxna. Om drogkurage, välja bort och välja väg, och FN:s Internationella dag mot narkotika, skriver Jessica Vikberg, RNS, i en sommarkrönika.

Det är något som skaver sedan en tid tillbaka. Det är en röst jag inte hört så högt i narkotikadebatten tidigare, som nu skaver i mina öron. En röst som anser sig ha rättigheter utöver alla andras.

Den nya rösten jag syftar på tillhör dem som anser att just de klarar av att använda narkotika. Att de borde ha rätt att använda illegala droger och att de tycker att de bara brukar, inte missbrukar droger.

Jag pratar med gentlemens-coachen John Andreas som berättar att han mött dessa – oftast – män. De som trots att de kanske ska ta hand om barn en söndag utan omtanke drar en lina kokain en lördagskväll. Som väljer quickfix före att använda hjärnan till att tänka lite längre med. Inte tänker på vad man, enligt John Andreas, stödjer genom att dra upp den där linan kokain i näsan: att människor utnyttjas för smuggling i sin egna kroppar, att unga killar används av kriminella gäng, prostitution och att människor skjuts ihjäl i skuggan av drogkonflikter och organiserad brottslighet.

De flesta är överens om att barns trygghet och säkerhet ska gå först i tvister där barn bollas mellan föräldrar med beroendeproblematik och socialtjänst. Tragiskt nog hann ytterligare några barn fara väldigt illa under innan Lex Lilla hjärtat infördes. De flesta politiker och samhällsmedborgare är nog eniga – mer krav och mer tillsyn behövs när barn som varit familjehemsplacerade eventuellt ska återplaceras hos sina biologiska föräldrar.

Rösten som skaver tillhör en minoritet vuxna, med annan erfarenhet av narkotika, än vi som var unga på 1980-talet och informerades av skolan om att ”spola kröken” och att ”skippa haschet”.

De som anser att de har rätt att ta narkotika i rekreationssyfte, för att piggna till, bli upprymda, eller kunna somna – beroende på val av drog och situation.

De som anser sig ha rätt att nyttja illegala droger utan att fundera över konsekvenserna – att någon annan först producerat och smugglat preparatet under ofta eländiga förhållanden, säljs vidare av kriminella gäng och att unga ibland dödas, direkt eller indirekt. Och att de själva sedan kan må dåligt av skiten och behöver få vård.

I Sverige gäller att all befattning med narkotika är förbjuden, om det inte är ett godkänt läkemedel eller sker i forskningssyfte förstås. Så länge det är så får du som vill droga ge tusan i att inhalera, snorta eller röka på – för du är en del av samhället, arbetsplatsen, en del av en familj. För att skydda inte bara dig, utan de som passerar din väg – i trafiken, på jobbet och de som är dig närmast.

Din omgivning och dina närmaste, framför allt dina barn, är värda en vuxen som inte dribblar med sin hjärna, oavsett om de själva anser att de klarar att dra en lina, röka en joint eller ta ett ”kul” piller.

Ta ditt ansvar, tänk framåt, inte bara på dig själv. Jag jämför dig med ”1 procent-gängen”. De på utsidan till synes hårda medlemmarna i mc-gäng som anser sig stå vid sidan av det etablerade samhället, tills den dagen de kommer på att de behöver vård och stöd och kommer krypande.

Den 26 juni är det FN:s internationella dag mot missbruk av och olaglig handel med narkotika. Jag hoppas att du som stödjer det, oavsett vilken position och plats i livet du befinner sig i, fortsätter visa drogkurage.

Jag önskar alla en fin sommar!

• PS. Lyssna gärna på poddsamtalet med John Andreas, Gentlemenscoach och mig i Narkopodden avsnitt 54 eller i podcasten Lev Ditt Drömliv, om att välja bort och välja väg. DS.

av

 

JESSICA VIKBERG
ordförande Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle

 

Annonser