Att ge stöd åt en mamma i nöd

Om Rysslands grymma övergrepp på Ukraina, barn som drabbas, mammor som kämpar, mot kriget och parallellt mot droger och skjutningar här hemma. ”Så mycket kraft och energi som mammor lägger på att rädda sina barn från det som sargar”, skriver Jessica Vikberg i samband med Internationella kvinnodagen.

Vi vaknade upp och kastades från en internationell kris till en annan. Från pandemi till rysk invasion av Ukraina. Från något som skadade utan att synas i form av ett virus till övergrepp mot civila, kärnvapenhot och något som dramatiskt förändrat världsläget.

Mitt i detta, bomber som trasar sönder och mammor med barn i famnen och en påse med det viktigaste i handen. På flykt från kriget mot ett tryggt ställe dit inte bomberna når.

Sedan nära två veckor har vi alltså tvingats in i en ny internationell kris. En kris som enar många länder mot en gemensam fiende, Rysslands diktator Putin med sina lakejer. Miljontals människor är på flykt. Det är kvinnorna och barnen vi kommer möta eftersom männen är kvar och försvarar landet mot Putins pojksoldater. Det gör ont när man ser hur unga dessa män är, stridande på båda sidor. Så många liv som kommer gå till spillo, så många öden som skiftar spår.

Jag säger till mina barn att jag tror att när detta krig väl är över då får vi en fredligare värld framöver. Inget av dessa barn som ryckts upp från sina hem innan det bombats sönder, ryckts upp och färdats i famnen på sin mamma i sökande efter ett säkrare ställe, utan att veta om de någonsin får återse sin pappa, ingen av dem kommer någonsin förhoppningsvis vilja kriga.

Samtidigt här hemma pågår kampen i drogernas spår. I min vänkrets, ett barn har tagit ett återfall.
Trots lovande utbildning, bostad och stöd runt omkring. Mamman finns där, tar hand om barnet i abstinens. Ställer in, ställer om. Önskar ju inget hellre än att det vuxna barnet ska överleva och få leva ett bra liv.
En annan sörjer och försöker lära sig andas igen, utan att kunna dela andetag med sitt barn någonsin mer. En tredje vet inte hur hon ska förmå sin tonåring att sluta med marijuanan innan beteendet blir helt oigenkännligt.

Förhoppningsvis kommer Sverige inte hamna i krig, men även vi har en kamp att lösa här hemma.

Vi kan inte blunda för, ingen kan blunda för att det under bara de senaste dagarna skjutits ihjäl en kille i Kalmar, en i Haninge och en annan har skadats allvarligt i Hammarkullen. Att ännu en mamma och pappa har överlevt sina barn.

En mamma sa till mig att den ständiga osäkerheten är mer tärande än sorgen efteråt. Att hoppas och bli besviken att tro att det är bra och så plötsligt smäller det till. Att alltid ha andan i halsen gör att hjärtat är på bristningsgränsen, tills allt går sönder.

En annan mamma tog sin missbrukande son in i bilen, satte på barnlåset och körde från Stockholm till ett familjehem i Norrland. För att komma bort ifrån ecstasyn och amfetaminet och kompisarna på torget i förorten.

Så mycket kraft och energi som mammor lägger på att rädda sina barn från det som sargar. Jag önskar att de fick mer stöd av samhället. Det finns bara vinster med att ge stöd i nöd.

I nöden prövas vännen och hjärtat blir varmt av att hela Europa nu sluter upp, skickar förnödenheter och folk och tar emot mammor och barn i brinnande krig. En kvinna som arbetar ideellt med narkotikafrågan i min stad Göteborg hjälpte just en trebarnsmamma från Ukraina att få sängar, mat och tak över huvudet.

Jag hoppas på en bättre värld när Putins genomgrymma krig mot Ukraina är över. Vi har sett att det går enas, det går att arbeta för det ljusa. Vi kan prata med varandra över gränserna. Vi kan samlas.

Vi borde kunna enas i fler livsviktiga frågor via WHO, FN, i maktens korridorer och i kvarteret där vi bor – i det stora och i det lilla. Jag tror att det kommer bli bättre sedan. Jag hoppas att alla barn, mammor och pappor ska få sova gott om natten.

av

JESSICA VIKBERG
– ordförande Riksförbundet narkotikafritt samhälle

 

Annonser