För 50 år sedan – 1966 – startade professor Lars Magnus Gunne i Uppsala underhållsbehandling av narkomaner med metadon, vilket bland annat uppmärksammats av Drugnews. Professor Gunne hade studerat denna metod i New York. För någon vecka sedan hölls vackra tal och stor uppskattning åt fördelarna med denna metod på Akademiska sjukhuset arrangerat av U-fold/ Uppsala universitet. Många forskare och beroendeläkare var samlade.

Underhållsbehandling med metadon fungerade bra under många år. Det var en begränsad grupp som fick behandlingen, varav många hade flera misslyckade behandlingar av andra slag bakom sig. Dessutom var regelverket strikt. 2005 beslutade socialstyrelsen att expandera verksamheten kraftigt. Det har lett till olika problem, bl.a. en vidareförsäljning utanför de lokaler där patienterna får sitt metadon.

Dessutom har en ny produkt under namnet Subutex (buprenorfin) tillkommit. Den ges till yngre patienter redan innan de har misslyckats med någon annan behandling.

Dödligheten bland opioidnarkomaner (metadon, buprenorfin mm) har enligt Toxreg 4-5-dubblats efter 2005, då Socialstyrelsen gav sin tillåtelse att kraftigt öka antalet patienter med underhållsbehandling.

Vi ser att detta har en direkt koppling till att kontrollen av patienterna har minskat. Samtidigt har dödsfall kopplade till heroin legat still på samma nivå fram till 2012, då en ökning börjar igen.

När en av oss besökte ett katolskt behandlingshem för narkomaner i New York 1974 varnade man där för en ökad illegal försäljning av metadon indirekt från underhållsprogrammet. Vi ser nu att detta sker i Sverige. Vi kallar detta för statligt knark.

Men inte bara detta: Hela narkomanvården håller på att förändras genom ett starkt fokus på underhållsbehandling. Vi tycker att detta börjar likna Kejsarens nya kläder.

Narkomanvården är en viktig och påträngande fråga. En ytterligare medikalisering av narkomanvården ger inte de framgångar som forskarna och beroendeläkarna utlovar. Det vi kan se är att narkomaner som får underhållsbehandling döms till ett permanent och livslångt beroendetillstånd. Underhållsbehandling är det begrepp som professor Gunne använde, när han introducerade metadonbehandling i Sverige. Behandlingen innebär att beroendeläkarna ger narkotikaklassade läkemedel till narkomaner. Det är precis vad narkomanerna önskar, när de är mitt inne i sitt beroendetillstånd. Men det är inte någon hjälp mot beroendetillståndet. Vi vet detta efter årtionden av erfarenheter på detta område.

Vi vet också att det är möjligt att bryta ett beroende. Två av oss – med tidigare långvarigt missbruk – har prövat och lyckats med detta, därför att vi kommit till insikten att ett drogfritt liv är en bättre väg in i framtiden än ett livslångt beroende av narkotikaklassade läkemedel, det beroendeläkarna kallar för läkemedelsassisterad rehabilitering.

Flera forskare och beroendeläkare, bland andra professor Markus Heilig och överläkare Åsa Magnusson, hävdade nyligen i en debattartikel i SvD, att en rad problem minskar för patienterna och att vissa funktioner förbättras som en följd av underhållsbehandlingen. Vi som ständigt umgås med narkomaner har inte märkt några sådana påtagliga förbättringar.

Vi vill därför ställa en rak fråga till de beroendeläkare som förespråkar underhållsprogram som en förstahandsbehandling: Hur många patienter i underhållsbehandling har lyckats ta sig ur sitt beroende till ett drogfritt liv?

Vi ser inte att detta sker i någon märkbar utsträckning och det finns inte heller någon kontinuerlig uppföljning av hur det går för dessa patienter – en brist som de vetenskapligt skolade beroendeläkarna borde ta itu med.

Distributionen av narkotikaklassade läkemedel som metadon och buprenorfin innebär också praktiska problem. Det läkemedelsföretag som tidigare tillverkade buprenorfin under namnet Subutex har upphört med denna tillverkning, sannolikt p.g.a. det dåliga rykte företaget fick just med hänsyn till problemen som uppstod med bland annat försäljning från patienter med godkänd underhållsbehandling till andra narkomaner. Tyvärr finns det andra mindre nogräknade läkemedelsföretag som fortsätter produktion av buprenorfin, men under andra namn. Varför förnekar beroendeläkarna denna problematik? Vanliga människor, som bor nära de lokaler där underhållsmedicinerna utdelas, kan se detta med egna ögon och protesterar ej sällan mot denna öppna försäljning av statligt knark.

Man hänvisar till den höga dödligheten bland heroin- och opioidmissbrukare. Men narkomaner dör inte av sitt beroendetillstånd – utan av konsekvenserna av det. Vi vet att heroin och opioider kan ge upphov till andningsförlamning vid så kallad överdos. Det vanligaste är att sådana dödsfall inträffar efter ett uppehåll i missbruket.

Det kan t.ex. vara efter en medicinsk avgiftning eller efter en frigivning från en fängelsevistelse. Det man dör av är inte en överdos, större än den dos man brukade ta före uppehållet i missbruket, utan man dör av en dos som är mindre. Det som oftast förbises är att narkomanen inte klarar lika stora dos som samma person tog före uppehållet i missbruket. Man dör inte som en följd av beroendetillståndet utan p.g.a. en missbedömning av hur stor dos man tål efter ett uppehåll.

Det händer också att dödliga överdoser inträffar utan ett uppehåll i missbruket. Då är det praktiskt taget alltid när man kombinerar flera missbruksmedel, vanligtvis heroin eller andra opioider och något rogivande eller bedövande läkemedel, t.ex. bensodiazepiner. Även i dessa fall handlar det om en missbedömning av hur stor dos man tål, när man kombinerar flera missbruksmedel.

Vi tror nu att beroendeläkarna i allmänhet – dock inte alla – har blivit rädda för att intervenera mot fortsatt beroendetillstånd vid heroin- och opioidmissbruk. För det första saknar beroendeläkarna bra metoder för att garantera en drogfri vård. För det andra räds de för att ett uppehåll i missbruket ska leda till en s.k. överdos. Därför håller underhållsbehandling på att bli den allena saliggörande behandling som läkarna erbjuder narkomaner.

Det spelar inte längre någon roll att patienten önskar en drogfri behandling. Läkarna kan eller vill inte erbjuda den och de gör det inte heller, kanske främst av rädsla för att dödsfall p.g.a. överdos ska inträffa.

När beroendeläkarna saknar metoder att hjälpa patienterna till drogfrihet, saknar de också möjligheter att ge patienterna en behandling som leder till ett anständigt och värdigt liv. Vad de kan erbjuda patienten är endast en livslång medicinering med narkotikaklassade läkemedel. En sådan strategi för narkomanvården kan bara betecknas som ett enda långt misslyckande.

I vissa fall kan det vara motiverat att ge underhållsbehandling, när alla andra försök att hjälpa misslyckas. Men det får aldrig bli en slentrianmässig strategi. Vi som lever bland narkomaner och tidigare narkomaner ser inte underhållsbehandling som någon slags framgångsstrategi utan enbart som en livsuppehållande verksamhet i brist på bättre metoder.

De av oss som tagit oss ur drogberoendet vet att det är möjligt att göra det. Varför ska narkomanerna inte få den chansen, om de vill det?

Vi tror och vet att vi och våra organisationer kan hjälpa narkomanerna – ofta bättre än beroendeläkarna – till ett drogfritt liv, dvs. utan underhållsbehandling med narkotikaklassade läkemedel. Vi kan rekommendera tolvstegsprogrammet som en bra väg till drogfrihet och våra organisationer erbjuder därefter helt drogfria aktiviteter tillsammans med våra kamrater som också har lagt drogerna på hyllan för gott. Vi vet att det fungerar!

ALI REUNANEN, KRIS-Stockholm

JAN STENEFORS, Kamratstödet IOGT-NTO Stockholm

ROLF BROMME, Nykterhetsrörelsens Samorganisation i Stockholm, NSO