För sex år sedan fanns inget sprututbytesprogram på Island. Nu kör Röda Korsets jänkarbil runt Reykjavik varje vardagskväll och delar ut rena sprutor och hälsoministerns arbetsgrupp är redo att föreslå injektionsrum. Skadereduktion (harm reduction) vinner mark i ett land känt för sin stränga narkotikapolitik. Drugnews åkte med en tur i sprutbytesbilen.
Förr listades Island ofta tillsammans med Turkiet som det enda europeiska land utan skadereducerande åtgärder för injicerande missbrukare. Det skulle dröja tills 2009, på årsdagen för den stora finanskraschen 2008, innan landet fick sitt första sprutbytesprogram. Då började en bil köra runt Reykjaviks kvarter för att dela ut rena sprutor.
Det var oro för ett ökande antal hiv-fall som fick Röda Korset att starta upp den mobila sprutbytesservicen med stöd från isländska Hälsodirektoratet. Sjukskötaren Helga Sif Friðjónsdóttir var med och startade sprutbytesbilen 2009 och arbetar ännu idag som frivillig på bilen.
– Det fanns en oro bland praktiker att en hiv-epidemi var på kommande. Vi behövde få sprutbytet igång, eftersom det enda sättet att få nålar då var från apotek. Och i ett litet land som Island, så är det inte alltid så lätt att gå dit. Människor vet vem du är, säger Friðjónsdóttir till Drugnews medarbetare.
MISSBRUK AV ADHD-MEDICIN
Island är speciellt då det kommer till landets injektionsmissbruk. Personerna med injektionsmissbruk är inte många till antalet, bara ett par hundratal, men i motsats till övriga Norden är opioider inte det stora problemet, utan metylfenidat. Det är ett medel som finns i många adhd-mediciner, som exempelvis Ritalin, och har amfetaminliknande egenskaper. 2010 meddelade 90 procent av alla patienter med injektionsmissbruk vid Islands största sjukhus för missbruk, SÁÁ, att de använt metylfenidat. För två av tre var metylfenidat den vanligaste drogen.
Pillren, exempelvis Ritalin, krossas, blandas med vatten och injiceras. De som använder metylfenidat injicerar vanligtvis oftare än opioidmissbrukare. Det betyder många nålar och stora skador på ådrorna, vilket sätter sin prägel på skadereduktionsupplägget på Island.
* * *
Varje vardagskväll mellan klockan 18 och 21 rullar den gamla ambulansen på Reykjaviks gator. Det är en gammal amerikansk Chevrolet med mörkt motorläte. Tre frivilliga är med varje kväll, en chaufför i förarsätet och två personer, varav en är sjukskötare, i det öppna utrymmet där bak. De stannar på tre ställen, utanför ett boende för hemlösa män, ett kvinnoskyddshem och utanför Röda Korsets gamla kontor. Den sista timmen är de ”on-call”. Vem som helst får ringa och de kör till den adress som anges, en form av hemleverans.
Det är en kall oktoberkväll och värmeblåsaren har skruvats upp till högsta effekt. Det är en positiv anda i bilen. De frivilliga skrattar sinsemellan, men också med de som hämtar nålar. Många av dem är bekanta, de frågar hur de har det. De flesta som hämtar nålar är på gott humör, pratglada. Några är bostadslösa, några är i bättre skick, andra i sämre. En man som hoppar in i bilen tidigt på kvällen är orolig och mår inte bra. Han får sitt blodtryck mätt och förs in tillbaka till boendet för hemlösa.
Det är inte bara nålar de delar ut, utan också vitaminer, mössor, stickade strumpor. Ibland till och med energidrycker. På bordet ligger ett papper med bilder som guide för hur man ska injicera säkert. Många av de som kommit in för att hämta nålar har tagit en bild av guiden med sin mobiltelefon.
– Vi försöker ha en positiv attityd och hoppas att det smittar av sig på dem som besöker oss. Det är viktigt att de känner tillit till oss, säger chauffören Eggert Jonasson. Han kör bilen en gång i veckan och har också sjukskötarbakgrund. Framför honom på instrumentbrädan finns en radioknapp som kopplar direkt till ambulansservicen, ifall någonting skulle hända. Han har ännu aldrig behövt använda den. Tilliten, som Jonasson pratar om, byggs också upp av att inte ställa allt för många frågor för att inte pressa besökarna.
Under kvällen öppnas sidodörren för en handfull personer som kommer in en och en. Deras namn och vilket material de får antecknas. De behöver inte ange sitt riktiga namn, men de ombeds att använda samma namn hela tiden.
På kvällens slutraka ringer en kvinna och ber dem komma till en adress inte långt från centrum. Hon får 60 nålar, 100 sprutor, en låda för använda nålar, vätska för att spola ögon med (”Det är bra för att putsa glasögonen med”) och vitaminer.
– Hundra sprutor är inte ovanligt. De kan ibland komma tillbaka nästa kväll efter 100 till. De hämtar ofta till sina vänner, säger Brynhildur Jensdóttir, sjukskötare på kvällen skift.
* * *
Friðjónsdóttir säger att telefonservicen har varit lyckad och de antagligen kommer att utöka telefontiden.
– Det är främst kvinnor som använder telefonen, så man börjar fundera varför de inte vågar komma till bilen när den är parkerad. Är de i en svår sits? Kanske det känns otryggt, spekulerar Friðjónsdóttir.
ORDET SKADEREDUKTION SAKNADES
Ett tecken på hur frånvarande skadereduktionen har varit på Island kan ses i landets språk. Under en lång tid fanns det inte ett ord för skadereduktion på Island. Det säger Hildigunnur Ólafsdóttir, forskare med en lång erfarenhet inom alkohol- och drogområdet.
– Under en lång tid hade vi inte ens ett begrepp för skadereduktion på isländska, det var så långt borta från oss. Det tog väldigt lång tid för konceptet att nå Island på grund av att behandlingsideologin har varit så stark här. Förbudslinjen var dominerande fram till 1990, säger Ólafsdóttir.
Ólafsdóttir hänvisar till förbudet på öl som hävdes 1989 och menar att det pekar på den inställning till alkohol och droger som länge dominerat på Island. Hon säger ändå att skiftet mot skadereduktion har varit rätt okontroversiellt. Förändringen har skett i kölvattnet av andra länder och sprutbytet har fått starkt understöd. Främst på grund av att Röda Korset har varit drivkraften bakom tjänsten och har fungerat som en kvalitetsstämpel.
– Att andra länder började med skadereduktion var centralt för att det också började på Island. I praktiken har det varit sjukskötare som drivit förändringen.
En av dessa sjukskötare är just Friðjónsdóttir. Hon betonar att sprutbytesbilen är mycket mer än bara rena sprutor. Hon ser snarare de rena sprutorna som en bisak i servicen.
– Vi måste få en möjlighet att diskutera hälsoaspekterna med dem. Då man går till apoteket så får man inte höra om risker med att injicera. Vi utbildar alla frivilliga i var det är bäst att injicera, hur man ska göra det säkert, hur länge man måste låta ådern vila och så vidare. Diskussionen är det viktigaste av sprutbytet, säger Friðjónsdóttir och hoppas att nästa steg skulle vara att erbjuda läkartjänster i bilen, så att blodprover kunde tas och medicin skrivas ut direkt i bilen.
De som arbetar i sprutbytesbilen har en princip om att inte själva föreslå möjligheter för behandling, men svarar på frågor om besökaren själv tar upp ämnet. Det händer ibland att besökarna nämner att de funderar på att skriva in sig i behandling, men Friðjónsdóttirs erfarenhet är att de frågar sina vänner om de praktiska detaljerna.
– Det här är en liten stad och de som använder droger vet redan hur de kan komma i kontakt med behandlingscentren så de hittar fram via andra vägar, säger Friðjónsdóttir. Hon säger att det är lätt att komma in på behandling i Reykjavik på grund av att staden är så liten. Det finns ett dominerande sjukhus för behandling av missbruk på Island, SÁÁ, och har besökts av var tjugonde isländare för olika beroenden sedan det öppnades 1977. Det beskrivs som ett sjukhus med låg tröskel för att bli intagen.
INJEKTIONSRUM DISKUTERAS
Skadereduktionens intåg på Island har skett i rusande fart. På politisk nivå funderar man på att gå ett steg vidare och ta i bruk ett injektionsrum.
En arbetsgrupp tillsatt av hälsoministern har fått i uppgift att föreslå hur missbruksbehandlingen kan utvecklas.
– Vi kommer att ge rekommendationer om injektionsrum, säger Borgar Þór Einarsson, politiskt tillsatt av hälsoministern att leda arbetsgruppen.
Trots att arbetsgruppens slutgiltiga betänkande inte ännu har publicerats så signalerar Einarsson om den riktningen. Han talar om en u-sväng inom isländsk narkotikapolitik. Det isländska parlamentet bad om en utredning om tjänster för personer med missbruk ifjol och frågor som avkriminalisering av narkotikabruk har tagits upp i de olika partierna. Einarsson säger att Piratpartiets höga understöd på sistone kan vara en av orsakerna till förändringen inom de andra partierna.
– De stora partierna drev kampanjer om ett drogfritt Island ännu runt millennieskiftet, men under de senaste tre fyra åren så har det skett en stor förändring i den frågan, kanske ännu inte politiskt, men debattmässigt, inom medier och partier, säger Einarsson.
Arbetsgruppen ska komma med en rad rekommendationer för att utveckla behandlingen av missbrukare. Hälsoministern och parlamentet ska sedan ta ställning, men mycket tyder på att servicen för personer med missbruk kommer att förändras drastiskt de kommande åren.
Fakta Island
Island ligger i Nordatlanten, tillhör Norden, har cirka 329 100 invånare, Reykavik största stad. Arbetslösheten är 3,8 procent i landet.
Island har en låg prevalens av narkotika jämfört med andra europeiska länder, särskilt bland unga. Island är känt för ett välorganiserat preventionsarbete bland unga. Den så kallade Isländska modellen baserar sig på att engagera skolor, föräldrar, idrottsföreningar och andra samhällsaktörer i preventionsarbetet.
Var fjärde islänning har provat marijuana, vanligaste narkotikan. Sedan ekonomiska krisen 2008 har beslag av marijuana ökat, medan de av ”tyngre” narkotika minskat.
All missbruksbehandling sker i huvudsak vid ett sjukhus som drivs av SÁÁ. 2013 hade 7 procent av alla islänningar 15 år och äldre behandlats på sjukhuset, främst för alkoholproblem.
Var tredje person som sitter i fängelse är dömd för narkotikarelaterade brott.
• Källor: H. Gunnlaugsson (2013): Drugs, Icelandic Society and New Policy Measures, Statistics Iceland, www.saa.is