Magdalena Anderssons (S) förslag om straffskärpning för personer som köper narkotika av minderåriga har mötts av blandade reaktioner. Justitieministern Gunnar Strömmer (M) välkomnade förslaget och det förefaller finnas en samsyn över blockgränserna. Men straffets innehåll är det intressanta, skriver Staffan Hübinette, författare och debattör.
S-ledaren gick nyligen ut med budskapet ”Köper man knark av barn, ska man riskera fängelse”, som är tänkt att även minska kriminella gängens möjlighet att utnyttja unga.
Medan flertalet av reaktionerna att döma är positiva har olyckskorparna och legaliseringsförespråkarna inte varit sena med att upprepa sitt mantra: Sverige har redan en av de strängaste narkotikalagstiftningarna i Europa, straffskärpningar hjälper inte, legalisering är lösningen.
Att skärpa de redan hårda svenska narkotikalagarna ännu mer skulle enligt Aftonbladets Oisin Cantwell framförallt drabba de människor som socialdemokraterna säger sig värna.
En tidigare miljöpartistisk riksdagsledamot frågade sig om det finns någon forskning som stödjer att högre straff minskar efterfrågan och vilken samhällskostnad det kommer innebära att låsa in stora mängder i övrigt laglydiga medborgare.
Dessutom finns en invändning av teknisk karaktär. Hur ska köparen veta vilken ålder säljaren har då denne knappast förväntas berätta eller legitimera sig? Och hur ska brottet kunna bevisas? Den går alltså inte att tillämpa. Problemet gäller för övrigt även andra brott som sexuellt umgänge med eller utnyttjande av minderårig, men ingen har föreslagit att straffet för detta ska avskaffas.
Kritik har också kommit mot att förslaget skulle vara ett uttryck för populism och en tävling med regeringen och sverigedemokraterna om vem som är tuffast mot gängkriminaliteten.
Den grundläggande frågan är givetvis om kombinationen av regel, upptäcktsrisk och konsekvens påverkar vårt beteende och förebygger brott? Svaret torde vara ja, det påverkar de allra flesta om än inte alla.
Vi drar oss för att snatta om det är förbjudet, det finns övervakningskameror och stöldlarm i butiken och får betala böter om vi blir upptäckta. Vi slår våra barn mindre sedan barnaga förbjöds. Vi lättar på gasen när det finns hastighetsbegränsningar och fartkameror i trafiken och vi riskerar att förlora körkortet om vi kör för fort. Vi röker mindre sedan tobaksrökning förbjöds på jobbet, krogen, tåget, flyget och på många offentliga platser.
Vore detta verkningslöst skulle lagarna, kamerorna och straffen aldrig införts eller tagits bort för länge sedan. Tvärtom vet vi att både fartkameror och rökförbud inte bara får oss att sänka hastigheten och röka mindre, det räddar liv.
Vi vet nu också vad som händer när narkotikalagstiftningen liberaliseras. Där cannabis legaliserats ligger inte bara användningen i regel på en högre nivå än i andra samhällen, ökningstakten är också betydligt högre. Fler använder mer, oftare och starkare cannabis. Fler barn hamnar på akuten efter att ha ätit ur pappas och mammas ”cannabisgodispåse”. Lagstiftning har betydelse och påverkar våra beteenden.
Att några få är mindre känsliga för konsekvenser och gärna bryter mot lagar och regler är knappast ett argument mot lagar, regler och straff.
För legaliseringsförespråkare som övergivit förebilden Colorado och numera ser Kanada som det positiva och eftersträvansvärda exemplet kan det vara värt att påminna om att straffet i Kanada för att involvera minderåriga i cannabisrelaterade brott (köpa, sälja, ge, involvera) är upp till 14 års fängelse. Sverige – där cannabis är förbjudet – har betydligt lägre straff än Kanada där cannabis är legaliserat.
En jämförelse av straff för narkotikabrott i länder i Europa visar också att Sverige ligger i den nedre delen och har relativt milda straff, långt ifrån den strängaste narkotikalagstiftningen som många tror är fallet.
Den tidigare mp-politikern frågade om det finns någon forskning som visar att högre straff minskar efterfrågan. Den intressanta frågan är snarare är hur lagstiftning, upptäcktsrisk och straff bäst ska vara avvägt och utformat för att uppnå syftet, att påverka beteendet, i det här fallet att inte köpa narkotika av barn.
I debatten har dock en rimlig invändning mot Magdalena Anderssons förslag diskuterats. Anta att en person som köper narkotika av en minderårig har ett narkotikaberoende. Hjälper då ett fängelsestraff personen att övervinna sitt beroende? Ja, kanske i en del fall, i andra inte. Men den intressanta frågan är innehållet i straffet. En fängelsevistelse med tillgång till behandling kan öka chansen.
Fängelserna behöver inte fyllas bara för att fängelsestraff införs i straffskalan, men det ger möjligheter till alternativa påföljder som exempelvis kontraktsvård. Den som behöver och vill få hjälp ska också få det.
Magdalena Andersson har tänkt rätt och att personer som involverar barn i narkotikahantering ska ha en kännbar påföljd har av reaktionerna att döma ett starkt stöd i det allmänna rättsmedvetandet.
Det har också stöd i Barnkonventionen som enligt artikel 33 säger att ”Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftningsåtgärder, administrativa, sociala och utbildningsmässiga åtgärder, för att skydda barn från olaglig användning av narkotika och psykotropa ämnen såsom dessa definieras i tillämpliga internationella fördrag och för att förhindra att barn utnyttjas i den olagliga framställningen av och handeln med sådana ämnen”.
Det är också detta förslaget syftar till. Men Magdalena Andersson kan behöva tänka en tanke till och fundera över hur lagen praktiskt kan tillämpas.