Vi borde släcka bränder medan de är små. Som räddningstjänsten i Ljusdal i Hälsingland lite symboliskt gjort och kollegorna i Västmanland nu håller på med i skogarna utanför Norberg. Innan bränderna hunnit ta fart och orsaka en massa mer skada.

Så i morse när jag gick ut på balkongen i nattsärken för att ge de allt torrare kryddväxterna vatten och mig själv en mugg kaffe, visade det sig att det var sommarfest nedanför balkongen på förskolan, som jag bor granne med. En uppmärksam flicka i två-årsåldern tittade upp på mig, ett par våningar upp, och upprepade något som jag till slut tolkade som ”spöke”. Jag skrattade till och blev rörd. Hon var så söt och oförstörd och där stod jag och såg ut som, ja just det, ett spöke.

Det blev inte de enda tårarna i ögonvrån i dag. Lunchen tillbringade jag på Tullverket i Göteborg. En kär kollega firade sin pensionering. När jag gick därifrån insåg jag att efter alla år på tullen, som jag nu är tjänstledig ifrån, har flera nära och kära kollegor som blivit mer än just arbetskompisar. Vi har gått igenom mycket tillsammans, både svåra och fina stunder, arbetsrelaterade och även privata. Vänner och minnen för livet, som jag hoppas jag ska vårda bättre än mina plantor på balkongen.

När jag cyklade hem, förbi Kungsparken via Nya Allén, observerade jag en drogförsäljning mellan en sportklädd man med ryggsäck och tre mindre sportiga killar. Det var spring till träd, plock och varuprov och hela kittet, det mesta samlat på bilder i min mobil. Blev så matt när jag tänkte på turister eller andra ovetande som vid sin picknickfilt med saft och bullar ofrivilligt riskerade att störas av heroinhandel eller annat.

Väl hemma i mitt kvarter bestämde jag mig för att handla några nya färska kryddor till balkongen som komplement till de ”soltorkade”. Det var då jag mötte två unga poliser – Jonathan och Evelina. Jag nämnde den misstänkta narkotikahandeln jag observerat lite tidigare. De var intresserade av bilderna och undrade samtidigt om jag ville fylla i en enkät. En enkät som handlade om tryggheten i just Kungsparken. Vi är lika måna om att lösa de gemensamma orosmomenten.

Väl hemma med en kruka oregano och en timjan kände jag mig glad och rörd över mötet med de engagerade poliserna.

Innan jag somnar läser jag i en nyhetsflash att det varit slagsmål med en nagelsax inblandad i Kungsparken, att folk har förts till sjukhus. I morgon kanske jag får reda på mer om det.

Jag tänker på räddningstjänsten i Ljusdal igen. Att de lyckades bemästra elden för att de kontinuerligt flyger med helikoptrar över skogen för att hitta andra eldar i ett tidigt skede, samtidigt som de jobbade med att släcka den större brandhärden.

Jag tänker på den lilla flickan, hon som trodde att hon såg ett spöke i morse. Jag hoppas att hon sover gott i natt utan mardrömmar. Jag tänker också att jag måste vattna växterna på balkongen lite oftare framöver.

  JESSICA VIKBERG
– förbundsordförande, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle