Den prisbelönade romanen Shuggie Bain av Douglas Stuart, som kom ut på svenska förra året, måste hyllas även på Drugnews. Författaren är född i Glasgow 1976, men bor numera i New York. Till yrket, åtminstone innan denna litterära succé, är han modedesigner, utbildad vid Royal Academy of Art i London.

Bokens handling följer hans egen uppväxt och utspelar sig i de nergångna förorterna i hans skotska hemstad mellan 1981 och 1992. Huvudpersonen Hugh ”Shuggie” Bain tycks passa in på författarens eget liv och Shuggies mamma Agnes är antagligen ett porträtt av modern.

Det är under konservativa premiärministern Margaret Thatchers järnhand när kolgruvorna lades ner, fackföreningarna nästan krossades och stora delar av den manliga befolkningen blev arbetslösa. Fäder övergav familjer och missbruket bredde ut sig, både bland män och kvinnor.

Alla blev inte alkoholister och alla använde inte illegala droger, men att inte dricka alls var ett avvikande beteende i den arbetarklass som skildras.

Douglas Stuart: ”Shuggie Bain” (463 sidor), översättning Eva Åsefeldt, Albert Bonniers förlag 2021.

Boken är en suverän skildring av alkoholism och medberoende. Shuggies vackra mor är omsvärmad av män. Trots fattigdom och trångboddhet är hon alltid välsminkad och välklädd. Hon älskar att vara ute i nöjeslivet. Agnes Bain blir tidigt en storkonsument av alkohol och senare av små blå piller. När hon väl tagit sitt första glas öl kan hon inte sluta förrän hon är medvetslös. Hennes tre barn får ta hand om henne, men det är bara yngste sonen Shuggie som aldrig viker från hennes sida. Hans båda äldre syskon flyr hemmet tidigt.

Det finns en nyckelscen, som jag tycker är den mest dramatiska i hela boken, trots att den är så stillsam. Agnes har varit nykter ett helt år tack vare stödet från de nya vännerna i AA, Anonyma Alkoholister. Hon har börjat arbeta, hon lagar mat till Shuggie, hon håller snyggt hemma och hon träffar en riktigt hygglig man, taxichauffören Eugene. Tolvårige Shuggie har fått tillbaka sin mamma och tycker att han lever i en lyckodröm.

Men så kommer det:
Eugen tar med Agnes till golfklubbens restaurang. Hon har aldrig varit på ett sånt flott ställe tidigare och känner sig obekväm. Eugene tar en drink och Agnes en läsk, det är så de brukar göra. Men Eugene störs av att hon inte kan dricka.

”Jag vill inte hålla på att tjata om det”, säger han. ”Men jag antar att jag …  försöker begripa bättre. Har dom… dom på AA sagt att du blir bättre?”
Agnes vet inte riktigt vad hon ska svara. På AA-mötena har hon lärt sig att alkoholism aldrig går att bota. Eugene förstår inte:
”Vad ska du med alkoholproblem till när du har mig? Du är inte som de andra sorgliga typerna.”

Han försöker övertala henne att dricka av det fina vinet som serveras. Han vill bara att hon ska smaka. Agnes undrar varför. Eugenes svar blir kärnpunkten i boken:

”För att … det är normalt. För det är vad folk gör.”

Till slut låter hon sig övertalas att ta en klunk. Sedan långsamt hela glaset. Sedan en gin och tonic, sedan en till och en till. Efter restaurangbesöket fortsatte Agnes att dricka kontinuerligt ända tills Shuggie hittade henne död i soffan några år senare.

Det låter dystert och det är dystert, men det finns så mycket värme och humor mitt i misären att Shuggie Bain blir en verklig läsupplevelse.