Vissa saker är enkla att vänja sig vid. Att arbeta i mysbyxor och slänga på sig en skjorta och läppstift när det är dags för digitalt möte är ett exempel på det. Ändå hoppas jag på många mänskliga möten 2022.

Att varje vecka vakna till nyheter om dödsskjutningar är inget någon borde behöva vänja sig vid. Men så illa är det, och i vart fall har jag avtrubbats något mot min vilja. Jag undrar vad det gör med mig och med samhället om det numera ska till något extra extremt för att för att det ska demonstreras mot våld och ministrar ska besöka platser för dödsskjutningar tätt bevakade av media?

När det gäller narkotika består dess offer både av de som fastnat i beroendet och de som är anhöriga. Nästan varje vecka har jag kontakt med någon mamma eller pappa som lider, kämpar så mycket de orkar och är arga och ledsna över situationen. Som kan röra allt ifrån att deras barn inte får hjälp, inte tar emot hjälp eller i allra värsta fall avlidit av drogrelaterade skador.

En del av dessa föräldrar säger att de inte förstår hur samhället kan slösa på pengar och människors liv genom att inte se helheten och arbeta över kommun- och regiongränser och ge den hjälps som krävs vid rätt tidpunkt.

Något så litet att det endast kan ses i specialmikroskop har visat sig mutera och sprida sig allt snabbare på grund av att vi inte hann vaccinera bort problemet i tid. Löser vi pandemiproblemet 2022?

Möjligen om vi kan arbeta parallellt med samma taktik över hela världen för att få stopp på virus, mutationer och med dem höga dödstal. Men så länge länder har olika förutsättningar när det gäller politik, pengar och förmågan att se helheten, så länge riskerar vi att ha kvar pandemiproblemet.

Rutinen med de dagliga presskonferenserna om pandemiläget har för längesedan minskat från fem dagar i veckan till mer sällan. Få av oss förstod att pandemin inte var en parentes i vår värld. Vi hade börjat hoppas på ett nytt nästan normalt liv när omikronvarianten drog in likt en tsunami över jordklotet.

Hur kan vi skona oss från narkotikans intrång vid gränsen, på skolan och arbetsplatsen, i våra liv?

Ska justitieministern lösa det med fler poliser eller finansministern med fler tullare eller är det socialministerns sak, skolministerns, EU:s, FN:s? Eller ska vi satsa på att arbeta parallellt med samma taktik tvärsektoriellt. Går det att tänka både prevention-repression och behandling samtidigt?

Så länge länder har olika förutsättningar när det gäller politik, pengar och förmågan att se helheten, så länge riskerar vi att ha kvar genomgripande, gränsöverskridande drogproblem. Ja, förresten globala gemensamma problem av alla de slag.

Det är snart valår i Sverige igen. Det kommer debatteras, diskuteras, gestikuleras, modereras om våldet, viruset och vägar framåt. Förhoppningsvis får vi chans att ses mer utanför skärmen igen, öga för öga, utan att motarbeta varandra. Då kan vi utveckla vägen framåt, kanske inte nå ända fram, men bidra till att den blir bredare, rakare och mer stabil.

Kanske ett gemensamt nyårslöfte?

av

JESSICA VIKBERG
– ordförande Riksförbundet narkotikafritt samhälle