En kvinna skriver till mig och berättar att hon ännu en gång fått avslag på en begäran om att få komma i behandling och undrar vart hon nu ska vända sig. I en av våra större städer träffar jag Hasse som stått i kö för avgiftning i för honom en evighet. I ett litet samhälle säger en ung man att socialtjänsten gett upp hoppet om honom. I häktet möter jag avgiftning i praktiken. Jag åker kvällspass med poliser som önskar att politikerna i kommunen såg samma verklighet som de för att kunna fatta vettigare beslut. Frivilligorganisationer upplever ett allt större behov av att kunna ge hjälp och stöd.

Dessvärre kan jag ge många exempel på människor jag varit i kontakt med och som misslyckats med att få hjälp att ta sig ur sitt missbruk. Förr fick socialtjänsten försöka övertala narkotikamissbrukare att söka vård, i dag är det missbrukarna som får försöka övertyga socialtjänsten om att de behöver den.

Detta var också en av slutsatserna av den kartläggning av narkomanvården som Socialstyrelsen genomförde på vårt uppdrag och som presenterades i somras. Det är inte bara svårt att få kontakt med socialtjänsten. Bristen på avgiftningsplatser gör väntetiderna långa, avgiftningstiderna är korta och trösklarna för att få vård är höga. Eftervården är ofta bristfällig eller saknas. Tyvärr bekräftar det den bild som jag har fått när jag rest runt i landet.

Vi vet att narkotikafrågan hamnade långt ner på den politiska dagordningen under 1990-talet. Nedprioriteringen drabbade inte minst missbruksvården. I dag håller läget på att förändras på alla politiska nivåer när det gäller engagemanget i det förebyggande arbetet. Motsvarande engagemang väntar jag fortfarande på när det gäller vården. Detta gäller kommuner och inte minst landsting men också riksdag och regering.

Vi kan bidra med nya kunskaper, metodutveckling och olika projektverksamheter för att utveckla innehållet i vården och behandlingen för narkotikamissbrukare. Men när det gäller tillgången till och omfattningen av missbruksbehandlingen är det en fråga för kommun- och landstingspolitiker att besluta om.

Jag är väl medveten om den kärva ekonomiska situation som flera kommuner och landsting befinner sig i. Men man kan samtidigt inte bara slå sig till ro och vänta på att staten ska skjuta till ytterligare medel till missbruksvården.

Det är inte bara en fråga om mer pengar utan också en fråga om att våga prioritera. Det kan krävas ganska mycket politiskt mod för att man som kommunalpolitiker ska satsa på insatser för narkomaner när det samtidigt finns så många andra angelägna behov.

Att inte satsa på missbruksvård speglar en tyvärr alltför vanlig syn på narkotikamissbrukare: deras problem är självförvållade (som väldigt många livsstilssjukdomar!), de har inte samma människovärde som vi andra.

Förutom att det är inhumant att låta människor gå under i missbruk är det samhällsekonomiskt förkastligt. Det är ingen nyhet att det som i dag ter sig som ett billigare alternativ än vård och behandling på sikt kan bli desto mer kostsamt såväl ekonomiskt som genom det personliga lidande missbruket vållar både missbrukaren själv och hans eller hennes omgivning. Vi glömmer gärna att narkotikamissbrukaren kunde vara vi själva, våra syskon eller barn.

Målet för den svenska narkotikapolitiken är ett narkotikafritt samhälle, det har riksdagen slagit fast. För mig är det högt ställda målet en självklarhet; vad vore annars alternativet?

När det gäller vård och behandling kan nollvisionen inte tolkas på annat sätt än att ingen missbrukare ska lämnas därhän. Det måste enligt min mening vara en förutsättning för en restriktiv och human narkotikapolitik.

• Fotnot: Artikeln publiceras även i tidskriften Alkohol & Narkotika (nr 1/2004).