Sverige är på omkring femte plats när det gäller rikaste länderna i världen, men vi har inte råd att ge alla människor ett eget hem, ge stöd och hjälp där det behövs för att behålla det.

Istället för detta har det skapats och finns cirka 900 organisationer (enligt Ulla Beijer, FoU) i Sverige som ”hjälper” hemlösa människor. Dessa sammanslutningar får av stat, kommun och godtrogna människor via välformulerade bidragsansökningar och tiggerier möjlighet att avlöna en massa personal för att ”hjälpa” människor utan eget hem. Hur många socialarbetare samma hemlösa människor därutöver sysselsätter och avlönar verkar ingen ha riktig koll på.

Men sammantaget är det säkert dubbelt så många som har jobb på människor utan eget hem än vad antalet hemlösa är.

För några år sedan var julen den tid då dessa organisationer med pompa och ståt använde människors känslor för att tigga pengar i de utsattas namn. Idag är tiggeriet en vardaglig bild, i form av bössor, stora affischer, media, Internet eller genom telefonförbindelse. Det många människor blir lurade att tro av alla organisationers reklamkampanjer för att hjälpa hemlösa, är att det skulle saknas pengar.

Det är inte bristen på pengar som är problemet, det brister i att kunna anvisa ett eget hem. Bostadsbristen omsätter bara i Stockholm miljardbelopp av våra skattepengar till alla de olika alternativboenden som finns och drivs av frivilligorganisationer och sociala myndigheter. Likaså är det i Göteborg, enligt Catarina Thörn, forskare i hemlöshet.

Det egna hemmet eller bostaden som saknas har ingen av alla dessa organisationer eller myndigheter som av regeringen utsetts att hjälpa hemlösa människor någon som helst möjlighet att hjälpa till med.

Varför omformuleras då inte dessa bidragsansökningar och tiggerier att gälla egna hem och bostäder, istället för pengar? Kanske för att skulle de göra det måste samma myndigheter och organisationer som idag får pengar av stat, kommun och godtrogna människor vara tvungna att ställa samma ogenomförbara krav på regeringen och våra medmänniskor som de själva har.

Det orimliga i uppgiften att hjälpa människor utan eget hem, när det inte finns några att erbjuda. För att hjälpa hemlösa måste väl ändå menas att han/hon i grunden inte ska behöva vara det?

Så istället för att kräva vad det egentligen handlar om, omformuleras hemlösas behov till att handla om vad organisationen behöver för att överleva och det är pengar. Bara i Stockholm står det närmare 200 000 människor i kö för en hyresrätt och vi har cirka 5 000 hemlösa. Men enligt vårt socialborgarråd Ulf Kristersson (m) är bostad/hemlösheten i Stockholm inte ett bostadspolitiskt problem.

Vad är då problemet för alla dessa människor? Det går inte skylla på att människor inte klarar av att bo i de billiga bostäder som inte finns eller byggs.

Det som nu alliansen utöver detta försöker göra i rasande takt är att sälja ut och ombilda de hyresrätter som finns till bostadsrätter. Det hjälper ingen av de människor som köat för en hyreslägenhet med dräglig hyra i många år att också få ta del av möjligheten till den mänskliga rättighet som ett eget hem är.

Den egna bostaden är en mänsklig rättighet enligt vår egen grund(a)lag, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och i socialtjänstlagen, men den rättigheten är idag en handelsvara.