I debatten återkommer med jämna mellanrum förslag om att sänkta skatter på alkohol skulle vara ett sätt att komma till rätta med brottslig verksamhet som t ex smuggling och olaglig vidareförsäljning av alkohol. Förslagen förs fram utan närmare analys av om sänkta skatter är ett effektivt sätt att komma åt smuggling, vilka konsekvenser sänkta alkoholskatter får för folkhälsan eller om det finns andra alternativ.

Den 17/1 kunde vi i Svenska Dagbladet läsa ännu ett sådant uttalande. Denna gång av Sprit- och vinleverantörsföreningens vd Bertil Swartz (bild) där han dömer ut den svenska alkoholpolitiken som förlegad. Hans alternativ är att lära svenskarna umgås med alkohol och att halvera alkoholskatterna.

Skulle Sverige anpassa alkoholskatterna till genomsnittlig EU-nivå skulle det också innebära en anpassning till en betydligt högre nivå för såväl alkoholkonsumtion som alkoholskador.

För alla som är engagerade i den socialpolitiska debatten borde det vara en självklarhet att förhindra en sådan utveckling. Vad vi minst av allt behöver är ökade alkoholskador.

Det är få områden som är så väl utforskade som hur pris och efterfrågan på alkohol hänger ihop. Alkoholdrycker är handelsvaror som påverkas av pris och inkomst, precis som andra varor. I Sverige såväl som i andra länder har det gjorts flera studier av alkoholkonsumtionens pris- och inkomstkänslighet. Slutsatsen för alkoholpolitiken är entydig: Beskattning av alkohol är i jämförelse med andra möjliga alternativ ett mycket effektivt instrument för att minska konsumtionen och därmed skadorna. Denna uppfattning har också starkt stöd från Världshälsoorganisationen (WHO).

Medvetenheten om vilken betydelse alkoholen har för sjukdomar och sociala problem har också ökat markant i flera EU-länder. Allt fler ser prisinstrumentet som centralt för att påverka konsumtionen. Det räcker bara med att hänvisa till den rapport som EU-kommissionen nyligen presenterade på sin hemsida, ”Alcohol in Europe – a public health perspective”. Detta måste Bertil Swartz känna till. Han talar mot bättre vetande.

Forskningen visar på ett starkt vetenskapligt stöd för åtgärder som begränsar tillgängligheten (pris, monopol, åldersgränser). Svagt är däremot det vetenskapliga stödet för åtgärder som begränsar efterfrågan (information, attitydpåverkan).

Av detta ska inte dras slutsatsen att information och attitydpåverkan saknar betydelse. Även om de direkta effekterna på alkoholkonsumtionen är små, är information och attitydpåverkan snarare en förutsättning för att få folklig acceptans för de tillgänglighetsbegränsande åtgärderna.

Problemen med smuggling och olaglig vidareförsäljning av alkohol ska inte underskattas men slutsatsen är inte, som Bertil Swartz hävdar, att den socialt inriktade alkoholpolitiken har spelat ut sin roll, utan i stället att vi behöver en mer – inte mindre – heltäckande alkoholpolitik som inbegriper flera politikområden. Problemen måste mötas med kraftfulla motåtgärder i kombination med olika insatser för att bekämpa den brottsliga alkoholhanteringen.

Bertil Swartz argumentation är minst sagt märklig. För att bekämpa en typ av problem ska vi acceptera att andra problem ökar. Vill vi förhindra att alkoholskadorna ökar, är tull, polis och åklagare och radikalt sänkta införselmängder medlen mot smuggling och olaglig vidareförsäljning av alkohol. Inte sänkta alkoholskatter. Med ökad risk för upptäckt skulle lönsamheten i den olagliga alkoholhanteringen radikalt kunna minska och därmed trängas tillbaka.

Bertil Swartz utspel om halverade alkoholskatter är bara ägnat att expandera marknaden för alkoholbranschens produkter och alkoholförsäljning. Talesättet ”egenintresset ljuger aldrig” stämmer även denna gång.