Det finns alltid andra som häller upp, men den som dricker ur måste också ta någon form av ansvar. Det skriver Bengt Göransson, tidigare kulturminister, i en krönika.
Aldrig har det utkrävts så mycket ansvar som nu. Samtidigt tycks det alltid vara någon annan som ska ta detta ansvar.
Om en bakfull kirurg på Karolinska opererar fel är det en landstingspolitiker som ska ta ansvar. Han eller hon ska dessutom göra det genom att avgå, ty det är det enda som kan pressa dramatiken ännu lite mera i mediasamhället.
Om tåget spårar ur i Hallsberg bör således SJ-ledningen ta sitt ansvar genom att avgå. För mig som resenär vore det bättre om den gjorde det genom att se till att ta fram ersättningsbussar.
Så långt några noteringar om det offentliga ansvarstagandet. Det enskilda har sina svagheter det också. En av de första dagarna som kulturminister ringde min telefon. Debatten om videovåldet hade rasat en längre tid så jag blev inte förvånad över den uppringandes ärende.
– Är det du som är ny kulturminister?, frågade han.
– Ja, det är jag.
– Mina barn kommer hem med så ruskiga videofilmer. Vad tänker du göra åt det?
– Ja, vad tänker du själv göra?
Åtta, tio sekunders flämtning inför motfrågan och så:
– Ska jag göra något åt det?
– Ja, det var väl dina barn, inte mina som kom hem med filmerna.
– Jamen, det är väl din sak att se till!
– Nej, jag tänker inte komma hem till dig och kolla vad dina barn ser på TV. Det måste du själv ta ansvar för. Det finns lagar som förbjuder vissa typer av videovåld. Tycker du att gränsen är överskriden, får du polisanmäla uthyraren. Föräldrar får aldrig göra det bekvämt för sig genom att undandra sig sitt eget ansvar.
Jag erinrar mig episoden när jag idag ser och hör alla upprop till det abstrakta och anonyma samhället att lösa ungdomars alkohol- och drogproblem. Städa hemma först. Vilket förhållande har ni själva till både bruk och missbruk?
Se också upp för det lika vanliga som vänliga urskuldandet. Min farfar slarvade med spriten, som det förskönande uttrycket lyder, dvs. han söp hårt och ofta.
En gång när min mamma talade med min farmor om farfars spritproblem sa hon att HON tyckte att farmor alltför ofta sopade upp efter farfar. Säg ifrån på skarpen, sa hon.
Farmor som var en mycket snäll person uttalade då några ord som blivit klassiska i vår familjekrets: Men han kan ju inte rå för det. Det är dom andra som häller upp.
Det finns alltid andra som häller upp. Men den som dricker ur måste också ta någon form av ansvar.
• Fotnot: Artikeln publiceras även på sajten Vuxna mot droger.