I Sverige drabbas mellan 20 och 40 kvinnor av dödligt våld per år. I USA blir tre av fyra kvinnor någon gång utsatta för våldsbrott. Flickor som testar narkotika löper störst risk att falla offer för prostitution. Dagligen står det att läsa i tidningar, höra på radio och se på tv hur kvinnor utnyttjas, utsätts för överfall, våldtas och drabbas av familjevåld.

Den senaste tiden har jag samlat material för en studie om trafficking och en artikel om brott mot kvinnor. Det visar hur kvinnor drogas och utnyttjas, misshandlas, låses in i lägenheter och konsumeras som livsmedel eller stryps. Alla måste få information om dessa problem. De måste uppmärksammas för att kunna motverkas.
När jag samlade information upplevde jag samtidigt allt mer aggression.

Mina aggressioner hamnade i en boxningssäck. Den hänger i min hall och tar emot slag till morgonkaffet såväl som i takt med kvällens tandborstning.

Dygnets resterande tid kan jag därmed använda till mer kontrollerade och konstruktiva aktiviteter. Arbetsron är återinförd när jag kan läsa några rader, skriva några stycken och slå några slag.

Ilska grundar sig i rädsla och frustration. I detta fall känner jag samma rädsla som mina medsystrar för att bli överfallen och en frustration över att inte kunna förhindra att kvinnor dagligen utnyttjas. Är det rätt att agera ut denna ilska genom sparkar och slag och är boxning det rätta verktyget att motverka överfall? Ska våld verkligen motverkas med våld? Jag blir ännu argare över det faktum att min rädsla är berättigad och att jag, om inte behöver acceptera, i alla fall måste vara medveten om de faror som livet bjuder.

En boxningssäck är ett oförargligt uttryck för aggressioner. I USA diskuteras tuffare tag. Enligt den amerikanske kriminalpolisen Michael Varnado, författare till “Soft Targets A Womans Guide to Survival“, (Pelican Publishing Company, 2004) bör varje kvinna ta ansvar för sitt liv och investera i sin överlevnad genom införskaffandet av ett vapen. Varnado menar att som samhället ser ut idag är självförsvar det enda en kvinna kan lita till.

Varnados linje innebär dock ett accepterande av våldet och av den könsmaktsordning som råder. Jag vill inte acceptera kvinnorollen som en offerroll, varken för egen del eller för mina medsystrars.

Jag får medhåll av Patrik Lillkvist, kriminalinspektör vid Citypolisen i Stockholm, som menar att man ska kunna gå hem ensam genom en park och att man inte förändrar något genom att låsa in sig. Enligt statistiken innebär det dessutom mindre risk att gå hem ensam genom en park än att titta upp på en kopp kaffe hos en manlig bekant. Risken att överfallas i parken är minimal jämfört med den att drabbas av våld och övergrepp av någon närstående, särskilt om denne har tagit droger.

Vad statistiken än visar känner jag dock adrenalinet pumpa genom kroppen när jag traskar hem efter mörkrets inbrott. Jag är beredd att fly eller slå tillbaka. “Sakta vi gå genom stan“ som med anledning av Monika Zetterlunds bortgång spelats flitigt de senaste dagarna känns som en illusion. I alla fall för en kvinna. De kvinnor jag möter ute efter skymningstid är knappast ute och flanerar. Om inte skräcken lyser i deras ögon ser de sig åtminstone regelbundet över axeln.

Vad kan man göra åt detta? Gå en kurs i självförsvar alternativt börja boxas? Undvika manligt umgänge? Utmana all brottstatistik och gå hem genom ensliga områden iklädd kort-kort?

Kanske är det senaste det enda sättet att vägra acceptera en roll som offer. Men medan statistiken är oförändrad tänker i alla fall jag slå några slag på säcken innan jag ger mig ut i sommarnatten och några till när jag kommer hem efter den adrenalin-triggande promenaden genom parken.