Är vårt land verkligen en av EU:s medlemsstater? Strikt formellt måste svaret bli ja. Folkomröstningen 1994 innebar att en knapp majoritet av det svenska folket accepterade Brysseldominansen. Året därefter valdes 22 svenskar till EU-parlamentet. Personligen erhöll jag en suppleantplats.

Men hur är det med legitimiteten? På vilket sätt kom vi in i den europeiska klubben? Därvid kan man knappast tala om öppenhet och hederliga argument.

Vi inom nykterhetsrörelsen krävde 1994 besked om alkoholpolitiken. EU-entusiasterna försäkrade då att Sverige även i fortsättningen skulle få bestämma om hanteringen av öl, vin och sprit. Framförhandlade låga införselkvoter skulle inte kunna ändras med mindre än att vi själva accepterade. Sverige påstods ha vetorätt i frågan.

Nu sitter vi med facit i hand. Beskeden från 1994 var inte korrekta. Numera bestäms huvudparten av den svenska alkoholpolitiken i Bryssel, Luxemburg och Strasbourg.

EU:s byråkrater, jurister och ledande politiker betraktar alkoholen som en handelsvara. Således ska de starka dryckerna fritt få flöda över våra gränser. Ekonomiska särintressen sätter folkhälsan ur spel. Inför denna bedrövliga politik har Sveriges regering och majoriteten av riksdagen kapitulerat.

Hur skulle folkomröstningen för drygt tio år sedan ha avlöpt om väljarna fått hederliga besked? Sannolikt hade då ännu fler av nykterhetsrörelsens och frikyrkornas folk liksom många andra röstat nej. Allt tyder på att vi i så fall hamnat utanför den europeiska gemenskapen och unionen.

Enligt uppgift innebär medlemskapet i EU att man numera är oförhindrad att utan tillstånd föra med sig inte bara sprit och starköl i obegränsade mängder över gränserna. Varje svensk lär dessutom få medföra tre giftiga ormar utan att behöva särskilt tillstånd härför.
Skulle verkligen majoriteten av Sveriges folk ha röstat för rusdrycker och giftormar?

Inför folkomröstningen 1994 skrev jag tillsammans med Jörn Svensson en bok om EU och alternativen. I denna pläderades för en nordisk union som alternativ. Naturligtvis var det ingen realistisk tanke, men nog så god. Nordismen kunde ha blivit en demokratisk motvikt till det EU som domineras av sådana länder som tror sig vara stormakter och uppträder därefter.

Det är knappast möjligt för Sverige att i dag lämna EU. Vi sitter där vi sitter och kapitulerar där vi står.

Nu gäller det att göra det bästa möjliga av situationen. Precis som Gustav Vasa (och även Nils Dacke) måste vi höja upprorsfanan och kräva självständighet för det egna landet (och den egna landsändan).

EU kan bli en nyttig institution om överstatligheten avskaffas och det mellanfolkliga samarbetet förstärks. Politiken måste fokusera på full sysselsättning, social rättvisa, jämställdhet mellan könen, internationell solidaritet och ekonomisk demokrati.

Fotnot: artikeln publiceras även i Östran/Nyheterna.