Narkotikapolitiken har förvisso aldrig varit till någon riktig glädje. Och som utvecklingen ter sig har den nu förvandlats till ett rent sorgebarn.

Den fortsätter alltså att gå på tomgång eftersom den bygger på en i grunden felaktig analys som dömer den till ett definitivt misslyckande. Myterna och missförstånden är så många att bara några av de vanligaste ryms här:

• En myt är att bara individer med mer eller mindre omfattande psykosociala problem väljer och väljs av knarket.
Fel. Myten bortser från det som RNS i årtionden tjatat om, nämligen det faktum att ju mer en narkotikaepidemi breder ut sig desto mindre blir normbrottet att testa och desto mindre individuell mottaglighet behövs för att dras med. Jämför utvecklingen med alkoholen.

• En andra myt är att narkomaner i allmänhet vill ha vård.
Fel. För en del är det sant i den meningen att de vill ha vård på sina villkor eller rättare sagt lindring för de komplikationer som följer av missbruket och livsstilen utan att för den skull behöva offra drogupplevelserna. Frivillig vård är inte mycket bättre än ingen vård alls.

• En tredje myt är att det är lagarna och den restriktiva politiken som förvärrar missbruket. Det sägs ofta att polisen jagar narkomanerna.
Fel. I själva verket är lagskärpningarna en konsekvens av och inte orsak till det växande missbruksproblemet.

• En fjärde myt är att kampen mot narkotika bara kan vinnas genom en effektiv bekämpning av den organiserade brottsligheten.
Fel. I praktiken är ligor och syndikat främst en senkommen men också förutsägbar konsekvens av en ständigt ökad efterfrågan från en marknad där det enskilda missbruket och dess psykosociala “smittsamhet“ är drivmotor och genom sin ständiga tillväxt lockar till sig en allt brutalare och bättre organiserad brottslighet. Numera krigar gangstrarna också alltmer oblygt om de lukrativa marknadsandelarna.

• En femte myt är den länge förhärskande synen på beroende och missbruk som bara ett symtom på personliga och/eller sociala missförhållanden.
Fel. Beroendet är ett tillstånd i sig själv som i sin fullbordade kvalitet lösgjort sig från sina ursprungliga och otaliga orsakssammanhang, först tar individen heroin sedan tar heroinet individen. Det spelar med andra ord en mindre roll i vilken hjärna beroendet sitter när det en gång etablerats. Den nygamla frågan varför Jeppe super och knarkar har länge varit ett populärt mantra som förvirrar och legitimerar passivitet från myndigheter och politiskt ansvariga.

• Det sjätte och senaste – men knappas sista – myten är den som i medikaliseringen (sprututbytesprogram och närmast urskillningslös förskrivning av metadon och subutex) ser en framtid för narkotikapolitiken.
Fel. Den förhoppningen för oss inte bara tillbaka narkotikaproblemets barndom, då legalförskrivning, läkemedelsindustri och psykiatri skulle frälsa oss från ondo. Den gången kom uppvaknandet sedan en brutal verklighet tvingat de ansvariga att tänka om.

Den här gången hävdar olika skuggfigurer ur den offentliga infrastrukturens karriärvärld att de har vetenskapligt stöd för den nya underhållspolitiken. Det stödet är när allt kommer omkring en närmast anekdotisk kunskap, och bygger knappast på några undersökningar som uppfyller kraven på hög vetenskaplig kvalitet.

Och till och med bland de undermåliga studier som finns är utfallet sådant att om inte annat försiktighetsprincipen borde gälla. Till den saken finns anledning att återkomma.

• Fotnot: artikeln publiceras även i tidskriften Narkotikafrågan.