I den politiska och ekonomiska debatten cirkulerar ständigt påståenden och myter om den nödvändiga tillväxten. Tyvärr är det en diskussion som präglas av många brister och djup okunnighet. Ibland är den rent av enfaldig. Ytterst få tar upp spörsmålet om vilken slags produktionsökning som behövs. Är verkligen all tillväxt av godo?

För att förstå sammanhangen måste man skilja mellan förnyelsebara energikällor och sådana resurser som inte reproduceras.

Solen, vinden, jordvärmen och havsvågorna kommer i framtiden (om vi överlever den nuvarande rovdriften) att ingå i basen för det ekonomiska livet. Däremot är det mer komplicerat beträffande olja, naturgas, kol och uran. Dessa resurser kan mycket väl ta slut inom en icke avlägsen framtid. Detsamma gäller järnmalm, koppar, tenn och andra råvaror.

När jag 1972 accepterade att bli ordförande i Svenska Frisksportförbundet berodde det till stor del på rörelsens ekologiska helhetssyn. Man såg problemen i både stort och smått, både kort- och långsiktigt. Därför var det naturligt att bekämpa alkoholen och tobaken liksom att arbeta för bättre matvanor (gärna vegetarisk kost) och regelbunden motion. Dessa ställningstaganden på individnivå kombinerades med ett miljöengagemang som gällde samhällsstrukturen. Alla slags miljögifter bekämpades.

Professor Lars Ingelstam skrev i något sammanhang att människorna duperas att konsumera sådant de inte behöver på bekostnad av det nödvändiga. Förr i tiden, då Sverige var ett fattigare land, fanns en simskola i praktiskt taget varje by. Hur är det i dag? Kommunerna har helt enkelt inte råd på samma sätt som förr. Beror det på att det saknas pengar?

Det är uppenbart att många ekonomiska aktiviteter är direkt skadliga. De mest extrema exemplen är vapentillverkning, trafficking och narkotikahandel. Därtill kommer sådant som är överflödigt utan att därför vara farligt. Är det rimligt med de rika ländernas lyxkonsumtion när så många fattiga bor i ruckel, saknar tillräckligt med vatten, inte kan läsa eller skriva och är undernärda?

Ett avgörande problem för tillväxten är jordens begränsade tillgångar. Någon måste betala och det finns inga gratisluncher. Populister kan möjligen lova allt åt alla utan tanke på hur verkligheten ser ut. För de ideella folkrörelserna bör en annan strategi gälla.

Mitt alkoholmotstånd bestäms delvis av miljötänkande. Varför producera de beroendeframkallande dryckerna öl, vin och sprit när en så stor del av barnen i den tredje världen inte får äta sig mätta? De ekonomiska sammanhangen är förstås mer komplicerade än så, men i grunden ligger att vi måste välja mellan olika alternativ.

Alkoholproduktionen ingår i resursslöseriet samtidigt som den medverkar till att passivera människor. I stället för att engagera sig i kampen flyr många undan livets realiteter med hjälp av droger.

Det fanns personer som på ett tidigt stadium insåg det hot som miljöproblemen utgör. Man behöver bara erinra om Elin Wägners “Väckarklocka“ som utkom för mer än 60 år sedan.

Hon såg verkligen till helheten och sammanhangen: patriarkatet, krigshysterin och resursslöseriet. Med stor tillfredsställelse noterar jag att Thage G. Peterson i sin självbiografiska bok “Resan mot mars“ skriver så mycket positivt om Elin Wägner och hennes engagemang.

Fotnot: Artikeln publiceras även i tidningen Blå Bandet.