När jag hösten 1996 började arbeta som översättare i Bryssel hade jag tidigare endast i blygsam omfattning varit utanför Sverige. Sedan dess har jag varit i Sverige fyra, fem gånger per år, och på jobbet är jag dagligen omgiven av flera svenska översättarkolleger, så kontakten med ursprunget är inte helt bruten. Men kanske har jag på dessa sju år hunnit bli något slags europé med också Belgien som ett hemland.

Som det kommer att visa sig har dessa sju år för mig bekräftat min egen tidigare föreställning om att folk innerst inne är ganska lika. Minnet filtrerar ju bort en del, men det jag erinrar mig från folkomröstningen 1994 inför EU-anslutningen är att det handlade mycket om snus.

Antagligen var det där med snuset också något mer, snuset som symbol för ett mentalt utanförskap. För visst har droger och rusdrycker ett symbolvärde.

Den här gången kommer jag på semester till ett Sverige som ska folkomrösta om euron, och argumenten är i den högre nationalekonomiska skolan. Men kanske finns under ytan hos nejsidan fortfarande något mer, ett kulturellt eller annat främlingskap svårare att formulera på ett sätt som är gångbart i debatten.

Nåväl, det här ska inte bli något EMU-inlägg.
Ytfenomen som seder och bruk är ju olika i skilda länder, och dem lägger man först märke till. Belgiens motsvarighet till snuset är kanske ölet, som jag tog upp i en tidigare krönika, med den för 25 år sedan bortgångne trubaduren Jacques Brels klassiska ”La bière”. (Brel dog av kedjerökning, ännu inte 50 år fyllda).

Också den mest tillfällige besökare i mitt nya hemland stöter överallt på uttryck för stolthet över de många ölsorterna. Staden Bryssels socialistiske borgmästare Freddy Thielemans är en frodigt jovialisk figur som perfekt behärskar godmodigt småprat på både franska, nederländska och den ur-brysselitiska dialekt (brusseleir) som är en blandning av båda. En minnesbild dyker upp där han i teve sitter på ett ölschapp omgiven av stadiga gossar i blåställ och säger att den som inte njuter sitt öl på detta sätt tillsammans med riktiga karlar går miste om något väsentligt i livet. Kanske hans ord, och reklamen för ett visst ölmärke, ”Män vet varför”, inte är riktigt politiskt korrekta i det puritanska Sverige.

I den lilla staden Binche hålls varje år under fastan en karneval där alla män klär ut sig i likadana dräkter och ända från de tidiga småtimmarna går från hus till hus där de trakteras med riktigt starka spritdrycker. Men som jag också skrev i en tidigare krönika har Belgien haft motsvarigheter till den anglosaxiska och skandinaviska godtemplarrörelsen.

Låt oss på nytt dyka ned i det förflutna.
Den belgiske marinofficeren Adrien de Gerlache de Gomery (1866-1934) var under första världskriget stationerad i Skandinavien, där den av honom grundade Belgiska byrån bedrev insamlingar till förmån för nödlidande belgare och samtidigt via de allierades propagandakommitté verkade för att sprida dessas version av krigshändelsrna. Gerlache hade före kriget som polarforskare under bl. a. en femton månaders resa till Antarktis lärt känna norrmännen Roald Amundsen och Fridtjof Nansen, liksom även deras språk.

När den svenska prinsessan Astrid (Belgiens drottning 1934-1935) gifte sig 1926 med Belgiens kronprins Leopold förde Gerlache befälet över det fartyg som tog den belgiska kungafamiljen till Sverige. Furstebröllopet och sedermera drottningskapet innan den 30-åriga Astrid omkom i en bilolycka väckte intresse för Sverige i Belgien, och skvallerpressen intervjuade Gerlache om hans erfarenheter från de nordliga länderna.

Den svenska alkohollagstiftningen beskrevs som en förebild och hade ju väckt bl. a. belgiska drottningen Elisabeths intresse. Ett citat från en tidningsartikel ur min bok ”En belgisk-skandinavisk historia, Om Adrien de Gerlache de Gomery” (2001, Books on demand):

”Enligt en lag uppkallad efter sin upphovsman herr Bratt är (- – – ) Gustav V:s undersåtar underkastade ransonering med så och så många liter per familj och per månad, beräknat utifrån familjemedlemmarnas ålder. (- – -)Herr Bratt medger från tid till tid (inte ofta!) tillfälliga undantag från regeln, när familjen har ett exceptionellt antal strupar att "läska"– till exempel vid bröllop eller begravningar. Ty en av de mest seglivade traditionerna där borta, om inte i de stora städerna så åtminstone på landsbygden, är ceremonierna som följer på begravningsakten varvid – liksom hos Irlands kelter – var och en så djupt som möjligt dränker sina sorger i starka drycker.”

Här kommer Adrien de Gerlache till tals med en berättelse som han ska ha hört ur motbokens upphovsman Ivan Bratts egen mun. En invånare i en av de iskalla nordliga provinserna som just mist sin far hade kommit till honom för att begära en avsevärd utökning av sin spritranson inför begravningshögtiden. Bratt svarade med en otvetydig vägran.
Supplikanten vidhöll enträget sin begäran och åberopade de väldiga avstånd som släktingarna och övriga inbjudna skulle behöva färdas samt det nödvändiga i att ge dem ett hjärtligt mottagande. Bratt förblev orubblig. Då började den sörjande backa ut ur rummet utan att låta sin ilskna blick vika undan från Bratt och utstötte ett skrik ur sitt hjärtas djup:
– Jaha, då blir det den sorgligaste begravning man har sett i Sverige!

För egen del tror jag att belgare och svenskar fortfarande kan förstå varann i alkoholfrågor och på annat sätt. I grunden har vi samma problem och glädjeämnen.

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, (för att tala med poeten Erik Lindegren).