Sverige har länge haft en restriktiv narkotikapolitik, och problemen, omän mycket allvarliga, har varit mindre här än i andra Europeiska länder.Det har rått stor enighet om politiken, och det har försäkrats att denligger fast. Narkotikapolitiken beslutas nationellt, inte på EU-nivå, hardet hetat.

Så sent som för något år sedan signalerade regeringen att man inte hade föravsikt att permanenta och utvidga det sprututbytesprogram som under långtid prövats i Malmö/Lund.
Men därefter hände något. Den svenska attityden genomgick en plötsligtomsvängning i drogliberal riktning. Nu ville man öppna för så kalladskademinskning, det vill säga att undanröja problem för missbrukarna, istället för att satsa på en minskning av själva missbruket.

Vilken var anledningen till detta? Jo, ett beslut i EU-kommissionen meddenna inriktning, ett beslut som inte endast är en rekommendation utan haren tvingande innebörd. Inom två år ska medlemsländerna kunna visa att devidtagit åtgärder i denna riktning, där fria sprutor är en av de vägar somangetts.

Hur skulle man nu gå till väga för att klara denna omsvängning? Närliknande förslag förts fram i debatten har de alltid mött kompakt motstånd;det gällde alltså att gå försiktigt och listigt till väga.

Första steget blev att tillsätta en regeringens speciella narkotikagruppmed det för motståndarna till liberalisering lugnande namnet Mobilisering motnarkotika. Som ordförande för denna grupp utsågs Björn Fries,hjälteförklarat kommunalråd i Karlskrona, sedan han agerat tufft ochresolut mot en del naziungdomar. Det gav signal om kompromisslöshet.

Steg två blev att denne Fries, som sin första åtgärd, oväntat föreslår enpermanentning av sprututbytesförsöket och en utvidgning till övriga landet.Förslaget vinner gehör hos den regering som ett år tidigare haft motsattuppfattning.

Steg tre var att skicka ut förslaget på remiss. Kritiker menar attremissinstanserna valdes så att man garanterat skulle få en övervikt avpositiva svar.
Rikspolisstyrelsen var en remissinstans. Den valde att inhämta synpunkterfrån sju olika polisdistrikt. Av dessa var fyra klart negativa, ettneutralt och två positiva. Trots detta skrev rikspolischef Sten Heckscherett remissvar från polisen som är positivt till förslaget. Heckscher, somär öppet ifrågasatt av ett antal länspolischefer, har tidigare varitsocialdemokratisk statssekreterare i justitiedepartementet.

Steg fyra blir att sammanställa de övervägande positiva svaren, och visafram för svenska folket att det nu vuxit fram en bred enighet att lägga omden politik som det tidigare funnits lika bred enighet kring. Så går dettill när ett beslut uppifrån ska ges en demokratisk förankring.

I praktiken har regeringen redan sagt ja till förslaget, vadremissinstanser och andra säger saknar därför betydelse. Sverige hargodkänt EU:s bindande rekommendationer, innan frågan ens diskuterats iriksdagen. Därför gäller det att också hålla riksdagsledamöterna lugna ochinte ge dem fullständig information om vad EU-rekommendationen handlar om.

När den översattes och skickades ut till riksdagsledamöterna fanns därförinte det viktigaste avsnittet med, det som handlade om sprututbytesprogramoch information om hur man använder narkotika ”på säkert sätt”.

Just det som man kunde förutsäga att riksdagen skulle reagera negativt mot, hade aven händelse försvunnit i översättningen.

I en gemensam rapport från social-, närings-, och justitiedepartemententonas de kontroversiella delarna ner ytterligare. Man konstaterar att detfinns ”en bred samsyn” när det gäller narkotikabekämpning. Den endainvändningen från svenska regeringen är att man inte vill inrätta särskildainjektionsrum för missbrukarna. I övrigt har man inga invändningar, närskrotning förbereds för den beprövade narkotikapolitiken i Sverige, somtill skillnad från många andra länder lyckats hålla missbruket någorlundaunder kontroll.

Så här bedrivs politik numera, med list och lämpor. Regeringen behöver interiskera att oppositionen sätter sig på tvären. Anpassning till EU är högstamål vad EU-politiken än innehåller – härom är enigheten nästan total.

Fotnot: Artikeln har även publicerats i Skånska Dagbladet.