Debatten tystnar inte och varför skulle den det, och förslag om utdelning av fria sprutor till injicerande narkomaner ligger inför höstens arbete nu på regeringens bord. Det är den narkotikapolitiska samordnaren Björn Fries som tycker att detta, som tidigare bara gällt Malmö/Lundområdet, nu ska börja gälla hela landet. Under vissa förutsättningar – bland annat krav på avgiftningsplatser, behandling, hiv-tester, information och motivationsinsatser samt krav på samarbete med socialtjänst och narkomanvård – ska alla de narkomaner som så önskar få tillgång till fria sprutor på statens bekostnad.

Detta är ett mycket märkligt förslag! Trots att 24 frivilligorganisationer alla med anknytningar i någon form till detta med fria sprutor redan i februari i år träffades hos Björn Fries och 16 av dessa organisationer sa nej tack, en hade inte tagit ställning och endast åtta sa ja tack, så lägger man nu ett förslag som går helt stick i stäv med majoritetens önskemål.

Då kan man väl tycka att eftersom så många myndigheter stödjer förslaget om fria sprutor så måste det väl ändå gå igenom det som Fries önskar sig. Men vilka är det egentligen som är de verkliga experterna på det här med narkotikamissbruk? Vilka är det man lyssnar på?

Hur många nätter ligger rikspolischefen vaken för att han inte vet om en narkoman, utan namn och utan ansikte, lever eller är död? Hur ofta sänder generaldirektören på Läkemedelsverket, Socialstyrelsen eller Smittskyddsinstitutet en tanke till den injicerande narkomanen på gatan som han eller hon inte ens vet vad han heter? Och länsstyrelsen i Skåne, hur vanligt är det att de lever dygnets tjugofyra timmar med en malande oro i maggropen för alla injicerande narkomaner i södra Sverige? En ständig ångest som inget piller i världen kan dämpa.

De verkliga experterna som vet precis vad som gäller är naturligtvis missbrukarna själva. De som fått och kommer att få fria sprutor så de kan fortsätta sitt destruktiva leverne. Men också vi anhöriga som hela tiden undrar hur det ska gå för våra barn. Vi som alla har både namn och ansikte på dem och vet hur de såg ut innan drogerna kom in i deras liv. Det är våra barn det handlar om, vårt eget kött och blod. Men vem lyssnar på oss? Vem bryr sig om oss hur vi har det och vad vi vill med våra barn?

Tror Tullverket kanske att vi vill att våra barn ska fortsätta sin vandring mot döden med en fri spruta i handen? Eller tror forskarna på Brå att detta är vår högsta önskan?

Alla föräldrar som jag mött och pratat med och det har blivit ett antal under mina snart tjugo aktiva år inom Föräldraföreningen Mot Narkotika (FMN) har bara en önskan: ge oss tillbaka våra barn igen – drogfria. För detta behövs behandling, men ge dem inte fria sprutor så att han eller hon kan fortsätta knarka. Detta är inget liv att leva värt namnet. Varken för missbrukaren själv eller för de anhöriga. Familjer trasas sönder, föräldrar går åt skilda håll, syskon blir satta på undantag för missbrukaren tar all kraft, all glädje, allt liv från den övriga familjen.

Satsa i stället för fria sprutor stort på att alla missbrukare som vill ha behandling får det. Bra kvalitativ behandling. Lyssna på oss anhöriga, vi vet hur det är att ha en missbrukande son eller dotter i knarkträsket.

Vi vet hur helvetet på jorden kan vara! Tillsammans med knarkaren är vi där varje dag.