När IOGT-NTO-ordföranden Sven-Olov Carlsson efterlyser en ny alkoholdebatt (se tidigare Drugnews-krönika) och nya grepp i alkoholpolitiken slår han sannerligen huvudet på spiken. Sedan decennier, ja kanske ett sekel, har alkoholdebatten präglats av polarisering och verklighetsflykt. De som stakat ut och fattat beslut om alkoholpolitiken har så gott som undantagslöst försvarat sina teser och sin politik, trots att verkligen krävt annat.

Det är alltså på tiden att debatten får ett trendbrott. Låt oss fokusera på det vi har gemensamt i stället så att vi kan hitta konstruktiva lösningar snabbt. Både Sven-Olov Carlsson och alkoholbranschen är bekymrade över de ökande alkoholinförselkvoterna. Traditionell svensk alkoholpolitik, med höga priser och begränsad tillgänglighet, fyller snart ingen funktion alls.

Vi kan inte behålla våra höga alkoholskatter och vi måste öka tillgängligheten till legal alkohol för att inte en annan kapitulation ska ske. Den kapitulationen består av att vi tappar allt större andelar av den konsumerade alkoholen till den svarta marknaden. I någon mån har man redan kapitulerat eftersom 50 procent av all sprit vi dricker, inte finns i någon statistik. Andelen kommer att stiga ännu mer nästa år. Och året därpå.

Då kommer också fenomenet ”svartsprit” att få en annan definition. Idag är den svarta spriten sådan som tillverkats illegalt i landet eller smugglats in. I framtiden kommer alltmer att tas över av sådan alkohol som helt lagligt tagits in och sedan, olagligt, säljs vidare inom landet. För vad annat är att vänta när en enda resenär vid ett enda restillfälle kan ta med sig tre årskonsumtioner av alkoholdrycker?

Om detta tiger politikerna och regeringen, inte minst så här i valtider. Tigandet gynnar bara de krafter som driver på utvecklingen mot den totala kapitulationen och missgynnar oss som vill behålla Systembolaget och begränsa alkoholmissbruket.

Sven-Olov Carlsson ser tecken på att det i Europa sker en utveckling mot en mer restriktiv syn på alkohol. Ja, det är sant när det gäller till exempel åldersgränser, reklam och gränser för rattfylleri. Men det är inte sannolikt att man i något land når vad som gäller i Sverige.

Det är ännu mindre sannolikt att man når Sveriges orimliga höjd på alkoholbeskattningen. Att tala om att harmonisera skatterna inom EU är som att svära i kyrkan. Alla länder betraktar det som sin egen angelägenhet att sätta skatt på alkoholen. Tänk bara på att sju länder inte har någon skatt alls på vin. Skulle till exempel Italien börja tala om en skatt på den drycken kan det bli politiskt självmord. Där finns minst 700 000 vinbönder som tillsammans med anhöriga, anställda och så vidare, torde utgöra flera miljoner röster. En sådan kraft utmanar man inte ostraffat.

Den nya debatten måste därför handla om hur vi umgås med alkoholen. Den får inte präglas av tesen att all konsumtion av alkohol är av ondo.

På många punkter sammanfaller nykterhetsrörelsens och alkoholbranschens åsikter. Det gagnar ingen att folk kör bil rattfulla, att man är full på jobbet, att gravida kvinnor riskerar sitt barn om de dricker eller att unga människor super. Även om branschen kan göra kortsiktiga vinster på destruktivt beteende så skadas den långsiktiga affärsverksamheten.

Vi är också överens om aktiviteter som främjar ett vettigt bruk av alkohol. Det är ju faktiskt så att man inte skadas av normalt bruk utan av missbruk, till skillnad mot tobak där själva bruket ger skador.

Här finns ett spännande fält att agera på med möjligheter till en mycket bred samverkan. Jag tror att en reformerad nykterhetsrörelse kan fylla en stor, positiv och konstruktiv roll i framtiden. Som en motvikt till vår handlingsförlamade regering, tror jag att ett samarbete mellan nykterhetsrörelsen och en samhällsengagerad alkoholbransch kan nå resultat och skapa en bättre framtid. Det steget kan jag försäkra att de kommersiella intressena är beredda att ta.