Jag menar att det i dagens narkotikapolitiska klimat borde finnas en tydlig linje mellan skärpta straff och en liberaliserad politik, och då är inte kraftigt höjda straff en lösning på de utmaningar vi står inför. Kanske är det därför jag själv inte särskilt ofta berört regeringens skärpning av straff för ringa försäljning som kom för ett år sen. Jag gillade helt enkelt inte skärpningen.

Men även jag har förstås noterat hur straffskärpningen fortsätter att nötas i debatten, och då på ett sätt som jag upplever märkligt och som inte stämmer. Den kopplas ofta samman med påståendet att den svenska politiken ensidigt fokuserar på den enskilde brukaren med stora polisresurser och genom att skärpa straffen går vi än hårdare åt den enskilde.

Typiskt påstående är att två unga tjejer som delar på ett narkotikainköp kan få sex månaders fängelse. Men är det verkligen så?

Om det vill jag resonera i denna sommarkrönika, efter ett år där det mesta handlat om narkotikautredning och förändringar av narkotikapolitiken i vår omvärld.

Redan när vi på Narkotikapolitiskt center skrev vårt remissvar inför förslaget till straffskärpningen framkom att det enbart gäller försäljning i vinstsyfte och inte överlåtelse i vid mening. Två personer som tillsammans köper narkotika (för eget bruk) straffas istället med det gamla kvarvarande straffet på 14 dagars fängelse (eller böter).

Vår kritik var att det borde gå att göra undantag för förstagångsförsäljare eller personer med beroende, vilket inte regeringen tog hänsyn till. För det bör de kritiseras, men inte för straffskärpningar som inte gjorts. Sälja i vinstsyfte är något annat än att dela på ett inköp, och det tar beslutet hänsyn till.

Det andra gäller det återkommande argumentet om att polisen fokuserar sitt arbete gentemot den enskilde brukaren. Det finns många exempel på när det tagits upp, till exempel nu senast när Narkopodden hade Vänsterns riksdagsledamot Karin Rågsjö på besök.

Jag ställde via registratorn frågan till Polismyndigheten om de verkligen fokuserar på den enskilde brukaren istället för stora narkotikaskurkar och fick svaret att de inte riktigt håller med och ser annorlunda på det. Till att börja med utgår polisen alltid från den lokala lägesbilden för sin resursprioritering.

Polisen svarar att de försöker arbeta brett på alla nivåer, från ringa bruk till synnerligen grovt narkotikabrott. Men att de senaste två åren har narkotikan fått stå något tillbaka då skjutningar och sprängningar fått mer fokus.

Så enligt Polisen är det inte ringa narkotikabrott som prioriteras, utan hela kedjan från ringa brott till synnerligen grov. Med det sagt är insatser mot ringa narkotikabrott ett viktigt verktyg, men inte det enda som det fokuseras på. Insatser mot normal- och grova narkotikabrott är lika viktiga. Det är inte antingen ringa eller grova som gäller som strategi, utan både ock. Detta samtidigt som straffskärpningen av ringa försäljning enbart avser vid vinstsyfte.

Hur kommer det sig då att det i debatten påstås annat?
Kanske är det för att några fortfarande tror att majoriteten av polisens resurser läggs på ringa narkotikabrott? Cirka 90 procent av de anmälda narkotikabrotten är ringa, men då bortser man från att ärenden tar olika lång tid, där ett ringa brott enbart tar några timmar.

Narkotikautredningen lyfter att ringa narkotikabrott tycks ta cirka 400 årsanställdas tid inom polisen. Detta av totalt cirka 1 300 årsanställda som arbetar särskilt med narkotikabrottslighet. Grövre brottslighet tar lång tid att spana och hantera.

Så ett annat sätt att uttrycka sig är att ringa narkotikabrott tar 30 procent av polisens narkotikaresurser.

Och då är det ungefär hälften av de ringa brotten som uppstår när polisen gör insatser mot vapenbrott, misshandel, inbrott och annan brottslighet och då finner narkotika, det vill säga inte genom aktiv narkotikainsats.

Det finns förstås en ironi i att kritiker av polisens insatser mot ringa narkotikabrott istället för att prioritera storskurkarna, även kritiserar straffskärpningen av försäljning i vinstsyfte, en skärpning som var ämnad just för att komma åt försäljningsledet.

Om sådant kan man fundera när sommaren gör sig påmind.
Från NPC:s sida kommer vi att fortsätta drivas av nyfikenhet att ta reda på hur det egentligen är, så att narkotikapolitiken utvecklas i rätt riktning. Rätt ofta är det inte som det hörs i svensk narkotikapolitik. Där har vi en folkbildande uppgift att ta på allvar och där vi hoppas att även narkotikadebattörer, journalister och andra tar sitt ansvar.

PETER MOILANEN
– chef för Narkotikapolitiskt center