Hanna Ljungvall är forskare vid Uppsala universitet och har också lång klinisk erfarenhet från beroendevården. På Ufolds seminarium om narkotikautredningen beskrev hon hur beroendevården förändrats sedan hon började 2001. Då var det metadonbehandling som erbjöds och den var ganska ifrågasatt inte minst av socialtjänst och kommuner.
– Det sågs inte som en riktig behandling utan mer som ett mellansteg innan man blev drogfri. Där har det hänt väldigt mycket under de här 20 åren och idag så är det väldigt sällan som LARO-behandling blir ifrågasatt, sa Hanna Ljungvall.

Även om hon i grunden ser det som en positiv utveckling att behandlingen av beroende mer ses som något som hör hemma inom hälso- och sjukvården betonar hon att det också behövs ett bredare perspektiv.

– Jag tänker att vi inte kan se på beroende som en isolerad sjukdom, utan kanske snarare som ett biopsykosocialt fenomen eller ett biopsykosocialt tillstånd där flera olika faktorer inverkar, men inverkar olika mycket.

Hanna Ljungvall påpekade att det finns vissa som är väldigt genetisk sårbara för att utveckla beroende, framför allt när det gäller alkohol och opiater.

– Det finns personer som är väldigt sårbara. Blir de exponerade för droger och rör de sig i miljöer där det inte finns en stark norm emot droger, så har de större risk att utveckla beroende än andra individer, sa Hanna Ljungvall.

– Det finns väldigt många individer som inte har några synliga riskfaktorer, men som har en genetisk sårbarhet och som lätt fastnar i ett beroende, sa Hanna Ljungvall.

För Hanna Ljungvall är det viktigt att utveckla en personcentrerad vård där man utgår från individen också inom beroendevården. Det betyder att hon vill se låga trösklar in, men också hela tiden en väg vidare när patienten är redo för det.

Hon menar också att det behövs en bättre samordning av beroendevården där socialtjänst och hälso- och sjukvård arbetar tillsammans.

–  Vi kan inte bara behandla individen, hjärnsjukdomen beroende. Vi måste också hantera det runt omkring och vi måste kunna erbjuda ett adekvat socialt stöd i form av bostad, sysselsättning och försörjning och vi måste kunna göra det där det också finns kompetens som beroendevården, sa Hanna Ljungvall.

Det gör att hon ser en stor utmaning om beroendevården ska flytta över helt till hälso-och sjukvården. Inte minst att säkerställa att det finns resurser inom hälso- och sjukvården på alla nivåer. Delar av den psykosociala kompetensen behöver också flytta in i hälso- och sjukvården.
–  Det behövs en holistisk syn på patienter med beroendeproblematik och man behöver kunna samordna många insatser samtidigt, påpekade Hanna Ljungvall.

En annan farhåga som Hanna Ljungvall har är att skadereduktionen tar över rehabiliteringen eftersom det kräver mindre samordning och mindre resurser.
–  Rehabilitering kräver mer i form av samordning och därför fler resurser. Men det ena utesluter verkligen inte det andra och det finns många fina exempel på där man faktiskt har satsat hårt på skadereduktion utan att tulla på möjligheter till rehabilitering , sa Hanna Ljungvall.