Först kom sommaren som en solig smäll här på västkusten, med 28 graders värme från att ha behövt ha haft vantar på veckan före. Tomatplantorna åkte ut på balkongen och växte (nästan) flera tum om dagen. Därefter kom kyla och regn och en del hagel. Basilikan, som också fått flytta ut, frös halvt ihjäl.

Jag hade en deadline för mitt uppdrag på Narkopodden som var den 9 juni och hette EU-valet, när jag påmindes om att det är skillnad på mitt pressade schema och politikers pressade scheman.

Jag kan tycka att det stundom är svårt att kombinera ett liv utanför arbetet – med mycket jobb på dagen och möten på kvällen. Men jag inser snart att det inte är något mot vad våra riksdagspolitiker behöver leva med: mängder av möten, studiebesök, debatter och intervjuer under en och samma förmiddag ibland. Inte så att jag blev förvånad över deras späckade schema, snarare tacksam att de tog sig tid. Även om en missade inspelningen för att elen på hennes tåg pajade och en annan åkte till BB tidigare än förväntat för att vattnet gick…

Vad jag däremot blev förvånad över några gånger var deras synpunkter på mina frågor. Oftast positivt. När ett parti som säger sig dissa dagens narkotikapolitik och i nästa andetag höjer rösten och talar för ett förstärkt tullverk och när ett liberalt parti absolut vill se rejäla konsekvenser för s.k. ”nöjesknarkare” (som t.ex. att dra in passet). Samt när alla utom ett parti är överens med mej om att droger bör familjeklassas i stället för som nu i en långsammare process klassas substans för substans.

Då inser jag att nu får vi smida medan järnet är varmt.

Efter valet drar jag en lättnades suck för att ungdomar som kanske röstar för första gången inte indoktrinerats av Sara Skyttedal på Folklistan, som gick ut i media, med typ ”Krossa gängen genom att legalisera cannabis”. Samtidigt som Jan Emanuel – på samma lista – åker fast för fortkörning med sin brandgula Lamborghini och givetvis förlorar körkortet.

På kvällen förundras jag av upptäckten att en planta med squash på balkongen har en gul blomma som redan håller på att förvandlas till en grön squashfrukt.

Så plötsligt landar den absoluta verkligheten genom ett SMS.
En person jag tycker mycket om och som i flera år haft ett orosmoln över sig, skriver om hur det känns att inte kunna leva ett vanligt liv tillsammans med familjen då ett av de vuxna barnen är fast i narkotikamissbruk. Ibland har det verkat bättre, nu sämre igen.

Personen uttrycker ett behov för resten av familjen att få tänka på annat och leva ett vanligt liv emellanåt. Men hur gör man det när ett barn är ute och fixar pengar till mer narkotika på nätterna, men samtidigt inte själv förstår att risken för en dödlig överdos finns nära.

Hur hjälper man någon av eget kött och blod som är totalt personlighetsförändrad och bara ber om pengar som bara kommer gå till mer droger och mer personlighetsförändring?

En del av de politiker jag talade med berättade personliga rörande historier, som min väns, under samtalen i podden eller när micken stängts av. Om vänners barn som dött och vänners barn som tillfrisknat.

Jag önskar ingen människa den oro det måste vara att ha en nära anhörig som sitter fast i drogträsket och som gör att hela familjer får tillvaron att svaja. Jag önskar att det engagemang jag mött i samtalen med våra folkvalda kanaliseras ut och ända ner till Bryssel. Och även når dem som vill tillgängliggöra droger i stället för att förhindra att de sprids, skadar och berör även pappor, mammor, barn, släkt och arbetskamrater, ja, hela samhället.

Det jag önskar personer och anhöriga till personer med beroendeproblematik är att de ska få hjälp i sitt lidande och i stället ska få oroa sig över något så simpelt i sammanhanget som plantor på balkongen eller i trädgården.

Vilka klarar sig utan vatten ett par dagar, vilka behöver extra mycket sol?

JESSICA VIKBERG
– ordförande för Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle och driver #Narkopodden