”Jag minns Christianias barn”

Från sina besök i fristaden Christiania i Köpenhamn minns hon barnen mest. Barn som växte upp med sina pårökta föräldrar, som letade efter mer droger. Här Jessica Vikbergs, RNS-ordförande och tullare, krönika i samband med internationella barndagen.

Det har nyligen varit skottlossning med dödlig utgång i den s.k. fristaden Christiania. Nu verkar christianiterna vilja stänga turistmagneten och langargatan Pusher Street, men endast till förmån för möjligheter till öppen handel i annan form på annan plats.

Som tullare vet jag att det är många ungdomar och många kilo cannabis inhandlade i Christiania som beslagtas varje år av svenska tullen, så jag betackar mig båda varianterna.

Jag har besökt Christiania några gånger i olika sammanhang. Jag minns de tegelstensstora haschkakorna på Pusher Street och MC-killarna som körde snabbt in och snabbt ut ur området på 90-talet. Liksom den mer reglerade marknaden då man hade en officiell 20-gramsgräns på 00-talet, som var just officiell då det var enkelt att handla mer ”under bordet”. Jag minns den socialt utsatta gruppen grönländare som uppehöll sig i Christiania på 10-talet. Påverkade, tandlösa och sargade.

Men mest från mina besök minns jag barnen. Christianias barn. Bäbisarna och de lite större. Pappan med jättejointen i näven dansande med sin bäbis i en halvt påsatt sele på dockteatern i Operan som låg en trappa upp med ingång från Pusher Street. Jag minns de rödögda unga föräldrarna som med orolig blick kom in bakingången till Christiania och letade efter cannabis med sitt nyfödda barn i famnen. Jag hittade gamla tidningar på loppmarknaden som föreslog åldern 9 år som lämplig att börja röka cannabis med sitt barn. Lappen med texten ”Vi behöver också vår pappa” och bild på flickan och pojken som efterlyste honom på väggen på café Månfiskaren minns jag med. Caféet där mammor med barnvagnar varvas med påverkade gäster allt inbäddat i en dimma av cannabisrök.

I dokumentären ”Christianias barn” berättar barn uppvuxna i fristaden på 70-talet om konsekvenserna för dem själva med att växa upp med packade och pårökta föräldrar som satte sitt rusiga självförverkligande i första rummet.

Den tyska röd-gul-gröna koalitionsregeringen i Tyskland har lagt ett långtgående förslag för att legalisera cannabis. Bit för bit om man säger så. 25 gram och tre plantor per person över 18 år till att börja med. Ungefär 13 miljoner av Tysklands befolkning på drygt 83 miljoner är barn. Det är många barn som riskerar att drabbas av direkt eller indirekt av legal cannabis om det tyska experimentet röstas igenom.

Barn ska överhuvudtaget inte behöva befatta sig med narkotika, det står i FN:s bankonvention som är lag i Sverige sedan 2020. När Magdalena Andersson uttryckte i sitt sommartal, att det ska vara högre straff för att handla narkotika av barn, då hakade justitieminister Gunnar Strömmer på direkt.

Bra med enighet. För så länge barn blir utnyttjade, skjutna eller mördade av kurdiska rävars förlängda arm och andra syniska element, så borde det inte gå att blunda som vuxen, vem man än är, var man än bor.

Vid ett av mina besök i Christiania tog jag ett foto uppifrån Operan, den som hyste dockteater på dagen och reaggefest på kvällen, ner på Pusher Street. Jag stod för långt in i trappan som ledde upp från gatan och en blixt brände av. Efter tre sekunder var en kvinna på väg uppför trappan och skrek ”Var det du som fotograferte?”. Jag tog mig snabbt ner på Pusher Street, rusade förbi borden där haschkakor låg på rad på, tog mig ut genom utgången där föräldrarna med det lilla barnet kommit in på baksidan av området.

Jag hade gjort det mest förbjudna i fristaden Christiania – tagit bilder på den fria cannabisförsäljningen.

 

JESSICA VIKBERG
– förbundsordförande, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle

Annonser