Det är inte så eländigt inom kriminalvården som man skulle kunna tro. Det är värre! Före detta rikspolischef Björn Eriksson har på regeringens uppdrag utrett förra året spektakulära rymningar från våra mest välbevakade fängelser. Hans rapport Säkert inlåst? – en granskning av rymningarna från anstalterna Kumla, Hall, Norrtälje och Mariefred 2004 är en verkligt bedrövlig läsning. Inte för att den är dåligt skriver. Tvärtom. Den är bland det bästa jag har läst i form av statliga utredningar. Jag har alltid gillat Björn Erikssons stil och den här gången är han bitvis i toppform. Det bedrövliga består i den bild han tecknar av tillståndet inom kriminalvården.

Under en lång följd av år har säkerhetsfrågor nedprioriterats inom kriminalvården. Av kriminalvårdsstyrelsens drygt 200 anställda har endast en person arbetat heltid med säkerhetsfrågor. Att göra karriär inom kriminalvården har inneburit att man kommer bort från sådant som har med bevakning och inlåsning att göra. Allra finast har det varit att syssla med administration. Bevaka fångarna har unga, lågutbildade och lågbetalda personer fått ägna sig åt. Fångarna själva har kunnat ägna hur mycket tid som helst åt att bygga muskler på de gym som finns på anstalterna, vilket gjort att de fått ett fysiskt övertag över personalen.

Björn Eriksson skriver om att de intagna tagit över på flera anstalter. Personalen är helt enkelt rädd för dem. Om det förr i tiden var så att man lämnade den dömde ifred i cellen, så lämnar man numera de intagna ifred även på avdelningarna.

Hierarkierna som råder utanför fängelset följer med in på kåken och verksamheten fortsätter därinne, delvis med hjälp av insmugglade mobiltelefoner.

Som ibland är insmugglade av personal som inte förmår stå emot påtryckningar från gravt kriminella personer som inte drar sig en sekund från att utnyttja information om de anställdas privata förhållanden för att komma med hot. Hot om våld som skulle kunna verkställas av icke frihetsberövade gängmedlemmar.

Rymningen från Mariefredsanstalten i september 2004 avslöjade att kriminalvården inte har vare sig strategi eller taktik för att bemöta gisslantagningar. Rymlingarna tog i det fallet en fångvaktare som gisslan och blev av det skälet utsläppta ur fängelset. Det ledde till att fångvaktaren utsattes för en ännu värre situation och han var ett tag övertygad om att han skulle bli mördad, men lyckades rymma.

I Nederländerna hade man i början av 1990-talet stora problem med gisslantagningar på fängelserna. Personalen hade instruktioner att alltid ge efter för vad gisslantagaren ville. Att ta gisslan blev helt enkelt en effektiv metod att ta sig ut. 1993 ändrade man policy. Endast anstaltschefen fick rätt att öppna fängelsedörrarna vid en gisslansituation. Den rätten gällde bara under några timmar tills polisen kunde ta över ansvaret. I princip skulle ingen förhandling ske mellan anstaltschef och gisslantagare. Endast speciellt utbildad personal får sköta samtalen. Dessa personer kalls “kriskommunikatörer“, inte “förhandlare“, för att ytterligare markera att det inte finns något att förhandla om. Polisen deklarerade dessutom att man inte skulle tveka att skjuta en gisslantagare som lyckades ta sig ut från fängelset. Sedan den här policyn infördes har man inte haft en enda gisslantagning i Nederländerna.

Möjligen har det också spelat roll att man i Nederländerna 1993 byggde upp Europas förmodligen mest rymningssäkra fängelse, i staden Vught. Det är en högsäkerhetsavdelning inom ett gammalt fängelse (uppbyggt av tyskarna under andra världskriget) med 24 platser. När Björn Eriksson besökte Vught utnyttjades åtta-nio platser. De intagna lämnar i princip aldrig sin avdelning. Korridorerna är ständigt övervakade av kameror och mikrofoner. Besök är alltid bevakade och sker oftast med glasruta mellan besökare och intagen. Man kan få hälsa på varandra men inget mer. Om reglerna överträds avbryts besöket och besökaren portas för lång tid framåt. Kontakten mellan personal och intagna är mycket begränsad. Vid förflyttning inom fängelset har fången alltid handfängsel. Celldörrarna måste låsas och låsas upp av två vårdare. Celldörren låses inte upp med mindre än att tandborste och kam, och annat man skulle kunna tillverka ett vapen av, ligger upplagda på särskild plats som är synlig utifrån. De intagna har möjlighet till fysisk träning, men tiden på gym är begränsad till två gånger 45 minuter per vecka.

Syftet med att placera fängelsedömda på anstalten i Vught kan vara att sänka personens farlighetsgrad. Eftersom det blir omöjligt att hålla kontakt med andra kriminella förlorar de så småningom sin plats i den kriminella hierarkin.

Efter att lämplig tid har förflutit kan den dömde åter placeras på vanlig anstalt.

Björn Eriksson presenterar internationell statistik om bland annat hur många som sitter i fängelse i olika länder i förhållande till befolkningen. Fångtalet, uttryckt i fångar per 100 000 invånare, är 75 för Sverige. De övriga nordiska länderna ligger i närheten av detta. Nederländerna har fångtalet 123 och ligger därmed högt i Västeuropa. (USA är högst i världen med 714, Ryssland 548). Siffrorna avser januari 2005.

Tittar man tillbaks lite så ser man att Sverige hade fångtalet 63 år 1992. Samma år hade Nederländerna 49, vilket innebär att man där ökat sitt fångtal med ca 150 procent medan Sverige ökat med ca 20 procent. Av detta bör man kanske inte dra slutsatsen att vi i Sverige på något vis skulle vara så himla mycket bättre eller duktigare än holländarna. Vi kanske borde ha ökat antalet fängelseplatser under senare år och därmed fått ett högre fångtal. Mycket talar för det.

Men om man ska dra några slutsatser av utvecklingen i Nederländerna så är det nog att en liberal – eller slapp kanske är ett bättre ord – politik så småningom leder till att man måste strama åt politiken rejält. Jag menar att det är där vi befinner oss just nu i Sverige, även om läget inte är riktigt lika allvarligt som i Nederländerna.

Den oförmåga kriminalvården har att leva upp till sitt uppdrag, som Björn Eriksson så tydligt visar i sitt betänkande, är resultatet av en illa tänkt kriminalpolitik som har fått råda i minst trettio år. Detta innebär naturligtvis inte att alla som arbetar inom kriminalvården är oduglingar. De är väl som folk är mest men på grund av dålig ledning kombinerat med ett otydligt uppdrag så funkar det helt enkelt inte.

På P1 Morgon nyligen (25 februari) hade man en diskussion om några av Björn Erikssons förslag där en företrädare för Kriminalvårdsstyrelsen debatterade med en livstidsdömd mördare som sitter på Hall. Det var faktiskt ganska absurt att konstatera att Hall-fången hade ett tydligt debattövertag och att företrädaren för Kriminalvårdsstyrelsen mer eller mindre bad om ursäkt för att det kanske skulle bli en del inskränkningar i framtiden för de som sitter på Hall.

Den nye generaldirektören Lars Nylén har mycket att göra de närmaste åren. Jag kan inte bedöma om han är rätt man på rätt plats. Att han varit polis i många år är i princip bra. Men å andra sidan fungerar inte polisen så särskilt väl heller. När jag läst färdigt Björn Erikssons betänkande om rymningarna var min reflektion att det måste vara ett stort misshushållande av mänsklig energi att han spatserar omkring som landshövding på slottet i Linköping.

Björn Eriksson är 60 år. Han borde ha minst tio år kvar där han kan gå för fullt. Kan han inte få uppdraget att få fart på narkotikapolitiken i Sverige?

Av regeringens narkotikasamordnare Björn Fries lär vi inte kunna förvänta oss något mer i alla fall. Jag tror att han räknar dagarna till nästa utnämning nu när han snart suttit tre år som knarkgeneral. Eller var det korpral?

Fotnot: Ladda ner Björn Erikssons utredningen Säkert inlåst? ((SOU 2005:6, 186 sidor, pdf).