I tisdags arrangerades ett seminarie om svensk narkotikapolitik under ett halvt sekel. Lika länge har makthavare upprepat mantrat “det finns ingen anledning till oro, läget är under kontroll och myndigheterna följer utvecklingen“. Det skriver Thure Jadestig, fd riksdagsman (s), och narkotikaexperten Jonas Harteilus, ordförande i Svenska Carnegie Institutet, i en krönika.
Den 27 april är det femtio år sedan dåvarande inrikesministern Gunnar Hedlund svarade på den första interpellationen om narkotikautvecklingen. Han sade bl.a. att han fått “intrycket att, även om allt icke är väl beställt, narkotikamissbruket just nu inte är något mer allvarligt problem i vårt land.“
Allt sedan dess har regeringskansliet använt samma mantra: “det finns ingen anledning till oro, läget är under kontroll, och myndigheterna följer utvecklingen“.
Samtidigt har narkotikapolitiken misskötts med allvarliga konsekvenser:
År 1954 fanns ett par hundra missbrukare i Sverige med koncentration till Stockholm. Idag finns i hela landet 30.000 s.k. tunga narkotikamissbrukare och totalt omkring 100.000 narkotikamissbrukare.
År 1954 var narkotikamissbruket begränsat till små grupper, bl.a. bohemer och kriminella. Idag är missbruket “mainstream“, dvs. det har blivit en permanent del av ungdomskulturen.
År 1954 var den illegala narkotikahandeln av ringa omfattning. Idag är den organiserade narkotikabrottsligheten en maktfaktor i missbruksutveckling och internationell handel.
År 1954 varnade socialläkaren Nils Bejerot för att ungdomsnarkomanin var ett helt nytt fenomen. Han betonade att den nya formen var “psykosocialt smittsam“, dvs. att den spreds av missbrukare till andra. Idag vet de flesta på fältet att missbruksbeteendet sprids, men ingen ledande politiker har dragit några narkotikapolitiska slutsatser av detta.
Under de femtio åren har tjugotalet kommissioner, generaldirektörsklubbar och andra utredningar arbetat med narkotikaproblemet. Arbetet har varit en viktig karriärväg. Men ingen har ens kommit i närheten av en lösning. Ingen har vågat lägga fram förslag i sin samtids mest kontroversiella narkotikapolitiska frågor. Så vågade t.ex. Hans Holmérs narkotikakommission (1982 – 1984) inte föreslå kriminalisering av missbruket. Beslutet kom först 1988, efter många turer i riksdagen.
En viktig förklaring till regeringskansliets passivitet är att man inte lärt av utvecklingen. Man har inte heller gjort någon egen analys av narkotikaproblemet. Så gott som alla ändringar i narkotikapolitiken har påtvingats regeringen utifrån. Inom regeringskansliet finns knappast någon som kan förklara på vilka analyser och erfarenheter som den svenska politiken baseras.
Man måste därför ifrågasätta om regeringskansliet har vilja och kompetens att hantera narkotikaproblemet. Fortfarande saknas lösningar på rader av viktiga problem:
• “Narkotikafritt samhälle“ över hela linjen. Målet brukar definieras som “ett samhälle fritt från narkotikamissbruk“. Det uppställdes 1978 av riksdagen. Om målet skall förverkligas måste det gälla även den obligatoriska skolan. Men fortfarande saknas befogenheter att ta urinprov utan samtycke på elever för att spåra och stoppa missbruk.
• Beroendets styrka hos de enskilda missbrukarna. Fortfarande saknas riktade åtgärder som syftar till att bryta beroendeutvecklingen hos missbrukarna. Rätten att inleda och avbryta behandling ligger fortfarande hos dessa. Men missbrukarna har sällan motivation att varaktigt upphöra med sitt drogintag utan fortsätter till skada för sig själva eller andra.
• Missbrukets epidemiska spridning. Fortfarande saknas bestämmelser om särskilda påföljder för att introducera en människa i narkotikamissbruk. Det räknas vanligen som olovligt bruk eller olovlig överlåtelse, trots att det kan ändra en människas livsbana. Det finns heller inga regler om hur man skall hantera information om missbrukets spridning i långa kontaktkedjor.
• Narkotikamarknadens dynamik. Fortfarande saknas en strategi för att bekämpa marknadsefterfrågan, trots att denna är motorn i narkotikabrottslighetens utveckling.
Med sådana brister i analysen av narkotikaproblemet och svagheter i åtgärdsprogrammet från regeringskansliets sida är det inte förvånande att det svenska missbruket har ökat hundrafalt på femtio år.
Fotnot: Seminariet om narkotikapolitiken under femtio år arrangeras i Stockholm av Carnegie Institutet. Bl a behandlas socialläkaren Nils Bejerots upptäckt av det första fallet, hans stickmärkesundersökning, massmediadebatten, framgångsrika modeller, polisarbetets utveckling, alla svenska narkotikautredningar samt framtidsperspektiv. De båda krönikörerna medverkar.