Vilket ansvar har jag för hur mitt alkoholbruk påverkar andra människor? Vilket ansvar har jag för hur andras alkoholbruk påverkar dem själva? Det är två politiskfilosofiska frågor som utgör en del av kärnan i det alkoholpolitiska dilemmat, och tyvärr är lika viktiga som svårbesvarade.

Politiska diskussioner om alkohol och ansvar brukar ofta sluta med att inblandande kombatanter upphetsat redogör för vilket ansvar människor rimligen inte kan ha för sitt eget och för andras alkoholkonsumtion. “Men jag kan väl inte…“ “Menar du att jag borde…“ “Man kan ju inte höja skatten så fort…“

Det är svårt att i en sådan diskussion närma sig en avgränsning, en slutsats eller ett svar. I många fall beror det på att det är obehagligt att diskutera i termer av att räkna förluster – hur många barn till missbrukare kan jag exempelvis acceptera? Då är det, oavsett världsåskådning, lättare att avsluta diskussionen och låtsas som om det regnar.

Samtliga dessa frågor gränsar till den filosofiska frågan om hur fri människan är att göra självständiga val. Om alla människor är helt autonoma i sitt förhållande till omvärlden, kan andra människors beslut att supa sig fördärvade rimligen inte belastas dem.

Å andra sidan vet vi från samhällsvetenskaplig forskning att människor som lever tillsammans i ett samhälle är väldigt beroende av varandra och tar intryck av varandra – inte minst i fråga om alkoholkonsumtion. Men var drar man gränsen?

När professionella filosofer diskuterar frågan om frihet, brukar det ske på en lite annan nivå än i politiken. Ofta hamnar mycket teoretiskt komplexa frågor om förekomsten av kausalitet och ursprungliga orsaker i centrum. I den kände filosofen Daniel Dennetts senaste bok “Freedom evolves“, som nyligen släppts på engelsk pocket, försöker han dock anlägga ett mer pragmatiskt perspektiv på frihet och ansvar, genom att se dem i perspektiv av evolution och samhällsfunktion.

Ett återkommande tema är att “if you make yourself small enough, you can externalize virtually everything“. Dvs vilket ansvar vi tar, har i allra högsta grad att göra med hur stora eller små vi gör oss i olika typer av sammanhang. I politiska frågor gäller att om jag vill, kan jag förklara mig själv som tillräckligt liten, hjälplös och maktlös för att svära mig fri till och med från ansvaret att sköta mitt eget liv. Men jag kan också välja att göra mig så stor, att jag tar ansvar för mina handlingar, mina vänner och mitt samhälle. Det finns egentligen aldrig någon gräns för när jag kan se mig som färdig, eller när jag gör tillräckligt mycket eller lite – det är hela tiden en fråga om hur stor jag gör mig själv.

Alkoholfrågan, både i privatmoralisk mening och som samhällsfråga, präglas i allmänhet av en dubbelhet på gränsen till det absurda. Alla vet problemen med att dricka, men få vågar uttala eller dra slutsatserna av dem.

Sambandet mellan totalkonsumtionen av alkohol och andelen högkonsumenter i ett samhälle är löjligt starkt. Sambandet mellan totalkonsumtion och alkoholskador är pinsamt tydligt. Sambandet mellan alkohol och våld är fånigt uppenbart. Alla vet varför en icke-drickare eller alkoholskatteivrare blir betraktad som “Bror Duktig“ – men att säga orsakerna högt, då blir det jobbigt. Skulle jag vara en sån som inte tänker på mina medmänniskor?

Samma sak gäller förståss för frågan om huruvida Sverige ska kunna föra en självständig alkoholpolitik, för att bekämpa förekomsten av skador och dödsfall, tonårsfylla och barn till missbrukare, våld och sexövergrepp. Med ett samvete plågat av vilka kompromisser med människors liv Bosse Ringholm väljer att göra, försöker han: “Men det går ju inte för EU tvingar ju oss att …“

Well, Bosse, if you make yourself small enough, you can externalize virtually everything.