Ge mig nyktra fester, med ett rökfritt dansgolv och bra musik och ni ska se en som inte står stilla eller lämnar festen i första taget. Det skriver Lisa Skiöld, lärare och IOGT-NTO-medlem, i en krönika.
När jag var 14 år blev jag nykterist. Jag hade redan upptäckt att jag tyckte att folk blev trista och obehagliga när de drack mycket. Man fick förklara sig en hel del, det stack de flesta tonåringar i ögonen att någon valde att inte dricka, när mycket handlade om att man var häftig om man drack. En vanlig kommentar var “Du kommer att fatta sen!“ Det vill säga att jag skulle fatta och börja dricka när jag blev äldre. Men jag har faktiskt fortfarande inte fattat. Jag fattade inte under gymnasiet när man inte längre skulle supa, utan vuxendricka vin på fina fester, och jag fattade inte på universitetet när man dels skulle vuxendricka, och dels supa. Och jag fattar inte heller nu i arbetslivet.
När jag var tonåring trodde jag nog att det skulle gå lättare med tiden, att folk blev mer toleranta med att jag inte drack. (Min tolerans med deras drickande förutsätts på något vis.)
Det är möjligt att det blev lättare när man blev äldre, det blev kanske fler olika sammanhang att välja att delta i. Man förväntades inte gå på “den där festen“ på samma sätt. Men samtidigt tycker jag att det blivit svårare. Allra svårast tycker jag arbetslivet är.
Jag gillar mina kollegor, har gjort det på de tre arbetsplatser jag varit på, jag respekterar dem i deras yrkesroller och gillar/ogillar dem som personer. Just det där med respekten är klurigt. På min första arbetsplats ruckades den redan genom att få höra rapporterna från tidigare personalfester, och gjorde att jag inte ville delta på kommande fester.
På min andra arbetsplats var det en personalfest redan någon vecka in på min tid där. Det innebar att det första intrycket jag fick av många av dem kollegor som jag inte arbetade nära var när de var i berusat tillstånd. Vilket innebar att en, som jag långt senare insåg vettig och kompetent person, för mig framstod som en väldigt jobbig, härjig och påfrestande människa utan särskilt mycket vett.
Efter dessa erfarenheter bestämde jag mig att jag inte ville se mina kollegor berusade. Jag vill gärna gå på fest, men inte där de är fulla och gör bort sig, eftersom jag vill behålla den respekt jag känner för dem. Detta ledde till att jag på julfesten senast vart tvungen att avvika före 12 på natten, för att jag inte ville se mer. Frågan är om det lönade sig, i och med att jag ändå fick höra historierna om vad som hade hänt efteråt.
Något som förvånar mig är inställningen hos vuxna att dricka för att bli rejält berusad, inte av alla de andra skälen som brukar tas upp; smak, social samvaro. Eller så ska man kanske se på fyllan som ett sätt att umgås, men som helt enkelt inte passar mig. Jag har som sagt var inte fattat än. Inte fattat varför trevliga, kloka människor vill försätta sig i ett tillstånd där de beter sig som idioter. För dem så måste det innebära att vänja sig vid att skämmas och acceptera sitt eget beteende. Och för mig så innebär det att jag måste vänja mig vid deras beteende, och att försöka tänka bort den bild jag fick av den berusade personen, till förmån för den nyktra. Det innebär också att jag får stå ut med den uteslutning som jag väljer i och med att inte delta i fyllan.
Samtidigt som de hamnar i idioti-tillståndet placeras jag i ett “bror-duktig“-fack, enbart på grund av att jag inte dricker, eller på grund av att jag har en moral som inte innefattar att ta på mina gifta kollegors kön under en fest.
För mig är festande så mycket mer; för mig är det att dansa hela natten, sitta och prata med trevliga människor, göra tokiga saker, men inom samvetets gränser. Kanske är det så att jag har blivit så van vid nyktra fester, att jag knappt klarar av att delta i en fest där supandet är i fokus.
Man pratar om grupptryck, och vad det innebär. En del hävdar att de aldrig hört någon uppmana någon annan att dricka. Det har jag. På den senaste festen var det många. Jag har nog inte känt av ett vuxet grupptryck tydligare någon gång. Och samtidigt som jag inte ville delta och se mina kollegor bli ännu fullare, ville jag gärna umgås med dem och ha kul. Problemet är väl bara att när de använder uttrycket “Det här är väl ingen nykteristförening!“ så menar de att det skulle vara någonting negativt. Men för mig hade det i det fallet troligen varit en betydligt roligare och mer fartfylld fest, som betydligt färre hade behövt komma hem med ett dåligt samvete från.
Nej, ge mig nyktra fester, med ett rökfritt dansgolv och bra musik och ni ska se en som inte står stilla eller lämnar festen i första taget.