Svensk narkotikapolitik. Finns det nåt tristare? Utspelen är lika förutsägbara som replikerna. Hela tiden detta “för eller mot“. Fria sprutor eller inte. Metadon eller inte. Tvångsvård eller inte? En garanterat fördummande polemik. En diskussion som gör att allt färre bryr sig och att de som orkar fortsätta debattera bara ägnar sig åt symbolfrågor, och inte åt alla viktiga verklighetsfrågor.

För sanningen är ju den att även om vi i Sverige har målet att skapa ett samhälle fritt från narkotika, så ökar antalet missbrukare. Och istället för att ödsla tid på att gräva ner oss i skyttegravar kring framtida sprututbyten, så vore det ju mer på sin plats att skapa opinion för krafttag mot knarket på alla nivåer. Både förebyggande och vårdande.

Nyligen avslutades mässan Sverige mot narkotika. En kraftsamlande manifestation som sedan 10 år tillbaka genomförs vartannat år. I slutet av mässan hade jag förmånen att få leda ett samtal mellan folk från frivilligorganisationer och från stat, landsting och kommun(bild). Temat för debatten var “vem mobiliserar vem?“.

Och kan ni tänka er? Alla var överens om allt! Inte om nivåer och detaljer förstås. Men om de stora dragen. Om att det behövs mer resurser till missbrukarvården. Att både frivilliga och offentliga insatser behövs. Att de står för olika kompetenser och värden. Och att det dessutom behövs mer dialog och samarbete mellan det frivilliga och det offentliga.
Anledningen till den stora enigheten berodde förstås på att vi helt enkelt struntade i “sprut-frågorna“. Och det kan måhända vara att göra det hela lite för enkelt för sig, men å andra sidan kom många fram efter debatten och sa att det var så befriande att slippa höra på en debatt om “de gamla vanliga frågorna“. Och jag tror att det är precis det som måste till nu: Nya perspektiv och nya ingångar.

Efter debatten pratade jag med Rolf Byström, läkare på Hållpunkt Maria, som är en mottagning för Stockholms hemlösa. Ett ställe som dagligen möter alla de människor som ramlat rakt igenom skyddsnäten. Som trots stolta visioner och fina mål, ändå inte har någonstans att bo, som drogar sig och som far hemskt illa. Och inte ens för Rolf Byström är det här med sprututbyten någon enkel fråga, utan tvärtom någonting som han “vänt och vridit på“ mängder av gånger. Hans slutsats är att det för en del av hans patienter skulle vara bra. För ett 25-tal, hemlösa, HIV-positiva och mycket slitna personer, skulle ett system där de förutom annat stöd och omvårdnad också kunde byta ut sina använda kanyler vara bra. För en del andra av hans patienter skulle det inte vara det.

Och sen säger Rolf Byström något ännu viktigare: “Det finns väl ingen människa som kommer och har synpunkter på vilken typ av medicin eller behandling vi ger till patienter med hjärtsvikt. Men när det gäller den här sjukdomen så skall frågan plötsligt upp till regeringsnivå. Är det inte lite märkligt?“.
Läkaren på Hållpunkt Maria träffar huvudet på spiken när det gäller den svenska kampen mot knarket. Den är politisk och inte medicinsk. Ett bra perspektiv tycker jag. Makten över vilken övergripande politik vi ska ha skall faktiskt ligga hos de folkvalda, inte hos dem med läkarutbildning.

MEN. Det blir ju problem när allt i den svenska narkotikamodellen blir politisk. När inte läkare eller behandlingspersonal kan få avgöra vad som är bäst för varje individ, utan i mötet med sina klienter måste ha “folkviljan“ som sin enda manual.

Det blir för trubbigt helt enkelt. För även om “svenska folket“ inte vill att narkomaner skall få sprutor av staten, så tror jag inte heller att någon har något emot att läkare som viger sitt liv åt att hjälpa hemlösa, gör allt för att minska smittspridning av HIV/AIDS och andra infektioner.
Summa summarum: Frågan om sprututbyten är varken svart eller vit.

Med i samtalet i Malmö var också en ny katt bland de narkotikapolitiska ringrävarna. Berne Ståhlenkrantz från Brukarföreningen. En stödförening för heroinberoende som vill få metadon eller subutex. En förening som nästan alla tittar lite över axeln på. Inte fan kan man väl lyssna på vad heroinister har att säga i frågan om metadon eller annan heroinbehandling?
Men jag tror att det är precis vad man kan. Dessutom är ju Brukarföreningens principer och krav en direkt frukt av den svenska POLITISKA narkotikamodellen. Här handlar det inte om rop på heroin (som på många andra håll i Europa). Här handlar det om en oerhört utsatt grupp missbrukare som vill ha rätt till ersättningsmedlen metadon och subutex. Två preparat som på vissa håll i Europa strömmar ut som legaliserat opium på narkotikamarknaden, men som en av flera åtgärder för att få heroinberoende missbrukare fria från heroin, visat sig vara oslagbart.

Jag må vara principiellt tveksam till att “ersätta en drog med en annan“, och jag kan inte ens förklara för min egen 12-åring hur det både kan vara förbjudet att knarka, men tillåtet att dela ut sprutor till någon som gör det. Men jag kan heller inte säga åt Berne och andra i hans situation, som gått igenom mängder av behandlingar och formligen staplat misslyckandena ovanpå varandra, att “bita ihop och försöka en gång till“.

Och jag inte heller säga åt Rolf Byström på Hållpunkt Maria att han i mötet med slitna, HIV-positiva, uteliggare att jag tycker att han skall tänka på vilka “dubbla signaler“ han skickar ut.
Nä. Och det tror jag faktiskt inte att landets narkotikadebattörer kan heller. Faktum är att den svenska narkotikadebatten skulle må oerhört bra av om alla helt enkelt struntade i att debattera symbolfrågor som sprututbyten, metadon och tvångsvård. Ett bättre förslag vore att på allvar ägna sig åt att skapa en ordentlig opinion för att den politik vi redan har, verkligen börjar fungera. För medan narkotikadebatten gått på tomgång har någonting mycket allvarligare börjat hända: allt färre orkar bry sig.
Att vända den trenden är både tuffare och viktigare!

• Fotnot: Artikeln har även varit publicerad i www.ETC.se