I en intervju i Svenska Dagbladet den 30:e oktober får vi höra om vad som pågår i våra makthavares huvuden i frågan om narkotikapolitik. Det hävdas att ”Kriminaliseringen av det egna bruket är det som skiljer Sverige från många andra länder. Därför vill jag gärna att det ska vara ett verkningsfullt instrument. Det ska avskräcka unga människor från att överhuvudtaget testa narkotika, säger Björn Fries”.

Om kriminalisering är det enda som skiljer Sverige från många andra länder, och det idag inte är verkningsfullt, är det då verkligen berättigat att ha kvar det? Självklart inte! Att ha ett sådant system uppsatt, som kostar pengar, stämplar människor som brottslingar och får gemene man att tvivla på staten och rättssystemet, är ren idioti.

Det är skönt att se att Björn Fries med anhang till slut börjar öppna ögonen för denna ineffektivitet. Vad som däremot är skrämmande obehagligt är att herr Narkotikageneral fortfarande inte förstår problemet, utan vill straffa människor ännu hårdare – helt i onödan.

Denna sadistiska politik döljs sedan av uttalandet ”kanske inte huvudsakligen för att straffa, utan för att hjälpa dem ur det här”. Är då verkligen att straffa hårdare en vettig strategi?

Vi får lite senare läsa ”ˆ Det här är fortfarande på planeringsstadiet. Men tanken är att det ska finnas många anledningar att inte testa knark.” En något bekymrande tanke, svår att kalla god. Det visar dock på ett väldigt grundläggande problem: man lyckas inte förmedla till människor varför narkotika är farligt för just dem. Det är väldigt bekymrande att man tycker sig behöva uppfinna anledningar till att man inte ska testa.

Den omedelbara konsekvensen är att det inte är farligt att använda narkotika för att det är farligt med narkotika – det blir farligt för att staten gör det farligt, och det i ett läge där man redan misslyckats med att förklara för människor varför det behöver vara farligt.

Nånstans borde i de flesta människor en spärr slå till mot det här resonemanget. En spärr där man inser att det inte längre är fråga om att leva i en demokrati där makthavarna behöver stå för sina beslut – det blir frågan om att leva i ett auktoritärt samhälle där makthavarna ensamma ska bestämma vad som är rätt och fel. Man säger att man inte längre behöver förklara sig – så som makthavarna säger att det är ska blint sväljas av hela befolkningen.

Att människor ifrågasätter makthavarna är inte bara naturligt, det är något vår demokrati grundar sig på. Just ungdomar är väldigt bra på att ifrågasätta – de har ännu inte lärt sig de ”självklarheter” som inte alls behöver vara självklarheter. Om man som medborgare idag verkligen ifrågasätter om narkotika ska vara illegalt och de enda svaren man får är en ännu starkare repression – då har sannerligen ”kriget mot narkotikan” blivit dyrt.

Fundera på det… är det värt att låta Björn Fries med anhang splittra vårt samhälle genom införandet av fascistiska samhällsstrukturer, för vadå… ingenting alls? Är ungas låga förtroende för vuxenvärlden verkligen inte berättigat när det går till på det här viset?

Skärpning! Vill man nå människor finns det ett enkelt sätt: för en dialog med dem. Istället diskuterar man att trissa upp takten på propagandamaskinen: Tyck som vi gör! Gör som vi säger! Är det så man lär unga respekt?