Möt kungahusets olika livläkare på Drottningholm som blev mötesplats för landets vetenskapliga och medicinska elit under 1700-1800-talet. Författaren och tidigare journalisten Jan Malmstedts nya bok om dessa doktorer är ett snyggt inbundet medicinhistoriskt verk med massor av illustrationer i färg.
Malmstedt som även är socionom-utbildad har tidigare gett ut Narkotikan i medierna – idéerna som tände debatten, (2015, recension i Drugnews) samt en lång rad andra böcker med historiska motiv.
Han nya bok Doktorerna på Drottningholm handlar om de läkare som skötte om kungligheterna på slottet i Stockholms utkant. De behandlade även vanligt folk kring Mälaröarna, nuvarande Ekerö kommun. Boken sträcker sig från mitten av 1700-talet och hundra år framåt. Det är Carl von Linnés tidevarv då läkarkonsten så smått började utvecklas från dåtidens bisarra teorier till ett mer vetenskapligt synsätt.
Skildringen är till en början ganska ostrukturerad och rörigt upplagd. Författaren hoppar fram och tillbaka mellan episoder, ämnen och personer. Mängder med namn räknas upp i diverse sidohistorier tillsammans ett stort antal bilder, varav många är för små för att fungera som upplysande illustrationer.
Jan Malmstedt: ”Doktorerna på Drottningholm – Världsarv med medicinhistoria”. Förlaget Fri Tanke 2022 (229 sidor).
Vi får läsa om den färgstarka drottning Lovisa Ulrika — som försökte göra en statskupp – och Adolf Fredrik, kungen som felaktigt påstås ha dött av en hetvägg (fettisdagsbulle). Deras förstfödde son blev sedan Gustav III. Skildringen av hans liv, hans bristande sexuella intresse för sin drottning, hans vacklande hälsa och skottskadan 1792 som ledde till döden, gör boken till slut intressant.
En av många läkare på Drottningholm var Nils Skagge. Han tjänstgjorde både som hovets och kungligheternas läkare och som den tidens distriktsläkare bland bönder och arbetare.
En annan läkare som presenteras utförligt i boken är Sven Anders Hedin. Han hade ett socialt patos och ett folkhälsoperspektiv. Hedin avfärdade de kloka gubbarna och gummornas behandlingar för att istället hålla sig till vad som kunde bevisas i praktiken.
Han var till och med kritisk till åderlåtning som användes som botemedel för nästan allt. När stora mängder soldater förlades vid Drottningholm under krigen mot Ryssland utbröt ständigt epidemier med diarrésjukdomar. Hedin kämpade för bättre hygien och isolering av sjuka. Kunskapen om bakterier och virus kom inte förrän i slutet på 1800-talet, men Hedin var inne på det spåret. Dessutom skrev han teaterstycken och operor. En fascinerande personlighet.
Bland de många läkare som Malmstedt räknar upp, och som läsarna nog kan ha svårt att hålla reda på, är Johan L. Hegardt. Hans största insatser är mot koleran som härjade i alla folklager i mitten på 1800-talet.
Universalmedlet mot nästan alla sjukdomar under den period som skildras är opium.
Hedin nämner ett femtiotal kurer där opium ingår i sin Handbok för praktiska läkare-vetenskapen. Opiets verkan, skriver han, är ”gudomlig” som smärtstillande och lugnande medel.
Hedin publicerar också den svenska medicinhistoriens första fallbeskrivning av narkotikaberoende. Det är en grevinna som trappat upp sin användning av opiumdroppar till skyhöga nivåer. Alltså toleransutveckling. När hon försöker minska doseringen får hon svåra abstinenssymptom.
En annan drog mot smärta var beredningar av den giftiga växten bolmört.
Alkoholen får inte glömmas i sammanhanget. Brännvin ordinerades mot allt möjligt, men redan på den tiden visste man att för mycket drickande var skadligt.