Sverige, mitten på 1960-talet. Ett drygt 100-tal narkomaner får nu i stort sett obegränsad tillgång till olika sorters droger. Det är deras behandling. Under ett par år skriver doktor Sven-Erik Åhström, och ett handfull andra läkare, ut svindlande 4 000 000 doser centralstimulerande och 600 000 doser opiater i så kallade öppna kliniker. Narkomanerna själva bestämde doserna. Många av dem var kriminella och sålde vidare till svarta marknaden.

Hur hamnade vi där? Och hur kommer det sig att nästan all svensk media under 1960-talet var positiva till denna väldigt fria syn på drogbehandling?

Detta frågar sig Jan Malmstedt i boken ”Idéerna som tände debatten – narkotikan i medierna” (Fri Tanke Förlag 2015). Han har en i högsta grad personlig ingång. Som gammal journalist jobbade han på samma kvällstidning som en drogberoende vän. Vännen går ned sig mer och mer i droger och alkohol och författaren lägger stor, om inte all skuld på de legala föreskrivningarna.

När Malmstedt bestämmer sig för att utreda hur detta kunde hända går han metodiskt till väga. Boken börjar med en snabbkurs i svensk, och delvis internationell, alkohol- och drogpolitisk historia. Här översköljs vi av olika intressanta fakta som till exempel att: enligt 1837 års fattigvårdskommitté var det ”dryckenskapen som var orsak till fattigdomen, inte som ett symtom på social misär” (idag vänder man oftast på orsak och verkan). Och som att ”det är osäkert om ett enda nytt alkoholpolitiskt argument tillkommit efter 1760.”

Men efter ett tag riskerar nästan bakgrundsinformationen att ta över boken; Brattsystemet, mellanölets historia, medicinska modeller, idéhistoria, politisk historia, ekonomisk historia, en snabbkurs i medieforskning osv. Boken är i mångt och mycket en imponerande allmänhistoria över Sveriges, och från och till hela världens, syn på narkotika.

Men jag saknar att Malmstedt tar mig i handen och leder mig genom all denna information. Hans personliga historia, det som driver honom att fortsätta gräva sig djupare ned i narkotikans historia, hade gärna fått färga mer av bokens innehåll än inledningen, för att göra boken mer lättsmält.

Vad var det då med 1960-talet som drev fram en så narkotikaliberal syn? Hur kunde en UD-tjänsteman skriva i DN att Systembolaget borde sälja hasch till självkostnadspris och att skolor borde ha seanser där eleverna testar narkotika? Det var en hårfin skillnad mellan socialdemokratiska och liberala tidningar i denna syn. Kvällsposten ville legalisera marijuana. DN kallade kritik av detta för ”knarkerikvack”. Andra tidningar kallade kritikern kverulant, dilettant, nymoralist.

I en slags psykoanalytisk modell av drogproblemen pratades det om att ”narkotikan är en slags sittstrejk mot faderssamhället.” Att de som tog droger nästan var friskare än alla andra. Inställningen var att ”när patienternas sociala problem retts upp kommer de att sluta använda narkotika.” Idag är det förvånande med en så naiv inställning. Och skrämmande att det i stort inte fanns något sakligt stöd för behandlingen med legal narkotika.

Det ger en tankeställare att läsa hur alla medier dras med i tidens anda, bara för att några år senare helt vända om och hävda motsatsen. Vad lever vi i för tidsanda idag som vi inte ser?

Men hur gick det då för doktor Åhströms klinik?
Narkomanerna älskade sin doktor, men när en av patienterna ger en 17-åring en överdos så hon dör, ledde det till att Åhström förlorade sin läkarlegitimation och fälldes för bland annat vållande till annans död. 1967 tvingas han stänga sin klinik.

Och så var, som Malmstedt själv skriver, den minst faktabaserade och mest ideologiska epoken i svensk narkotikahistoria över. En bit historia som makthavare i alla led bör dra slutsatser av.