Genom att den gravida, missbrukande kvinnan döms till tvångsvård, så ökar möjligheten för henne att själv kunna ta hand om sitt barn. Det skriver Lotta Johansson, verksamhetsansvarig för Blå Bandets förebyggande arbete Små barn – medvetna vuxna.
Regeringen är på väg att sätta ner foten! Förändringar i lagstiftningen omkring det ofödda barnet i en missbrukande kvinnas mage, kommer äntligen att få ett rättsskydd inom knappt ett år, den 1 juli 2010 då lagen förväntas träda i kraft.
Det jag syftar på är rätten för fostret att så fort som möjligt slippa skadas av de droger det får i sig via mammans missbruk under fostertiden. Något som kan tyckas självklart för de flesta, men som inte har haft stöd i den svenska lagstiftningen hittills. För varje år frågan har debatterats i Sverige har ett antal barn fötts med skador orsakade av droger, i brist på tvångsvård. Hur många dessa barn är vet ingen eftersom det är en etiskt svår problematik och det inte finns någon säker kartläggning.
Efter att regeringen lagt förslaget och det nu är ut på remiss, ”gnäller” Justitieombudsmannen och enligt Svenska Dagbladet även Kammarrätten i Stockholm. Jag har läst deras tankar, men vill belysa frågan ur ett annat perspektiv, nämligen genom att titta på ett land där det hela har fungerat under många år.
I mitt arbete som drogförebyggare för nykterhetsorganisationen Blå Bandet, med inriktning mot de ofödda och de små barnen, har jag länge propagerat för att Sverige likt Norge, skulle införa en tvångsvårdslag som innebär att det ofödda barnet ska ha rätt till skydd genom att missbrukande mammor mot sin vilja under graviditeten döms till ”tvångsvård” via beslut i rätten.
I Norge fungerar det så att inom några timmar efter att domen fallit, tas mamman om hand och skrivs in på ett behandlingshem och en avgiftning under kontrollerade former påbörjas.
Personalen på behandlingshemmet ser varje minut av graviditeten som viktig för att barnet ska födas med så få skador som möjligt. Det ofödda barnet räknas som en individ värd att skyddas.
I Sverige är lagstiftningen annorlunda. Här har vi i vår LVM-lag skyddat och värnat den kvinnliga aborträtten så till den milda grad att många ofödda barn hunnit skadats allvarligt av droger under graviditeten. Var finns logiken i det tänkandet? I regeringens utredning från maj i år, står följande från nuvarande lagstiftning:
”Tvångsvård kan inte komma ifråga enbart till skydd för det väntade barnet, begreppet närstående omfattar inte ett ofött barn. Endast om skyddsintresset av både modern och fostret sammanfaller kan LVM bli tillämplig.”
Det vi vet är att problematiken med att använda alkohol/droger under graviditet fått mer uppmärksamhet de senaste åren och insatser har gjorts för att öka informationen till gravida kvinnor. Men fortfarande är ett skadat barn, ett barn för mycket. Vidgar vi tänkandet till att gälla barn som skadats i mindre utsträckning på grund av kvinnors alkoholkonsumtion under graviditeten, utan att för den skull ha ett missbruk, så blir antalet ännu högre.
Alkohol, droger och graviditet hör inte ihop! Det borde vara nolltolerans som är målet, men dit har vi en lång väg att gå. Regeringens förslag är ytterligare ett steg mot det målet.
Äntligen har Sveriges regering insett det horribla i den nuvarande lagstiftningen och börjat ta tag i frågan på allvar! Att vårdpersonalens anmälningsskyldighet skulle leda till att kvinnor skulle avstå från att gå till mödravårdscentralen, tror jag inte på. Jag vill vända på resonemanget. Genom att den gravida, missbrukande kvinnan döms till tvångsvård, så ökar istället möjligheten för henne att själv kunna ta hand om sitt barn. Hur förslaget kommuniceras ut är livsavgörande för hur det kommer att tolkas. Ordet tvångsvård låter obehagligt.
Jag gjorde för en tid sedan ett studiebesök på Borgestadskliniken i Norge, en av de instanser som ansvarar för ”tvångsvård” av gravida och som drivs av Blå Bandets systerorganisation Blå Korset i Norge. Det som mötte mig var en hemlik miljö, i vilken alla de kvinnor som fanns där, fick möjlighet till kontrollerad avgiftning så att kvinnan och fostret skulle må så bra som möjligt under processen.
Personalen berättade att den övervägande majoriteten av kvinnorna verkligen älskade och ville allt gott för de barn de väntade och ville bli mödrar, men att suget efter drogen blev så stort att dem inte förmådde att avstå. Genom ”tvångsvården” fick mammorna chans att föda ett friskare barn. I princip alla kvinnor såg med stor tacksamhet på den vård som de fått och var stolta och glada över sina barn. Hur situationen varit utan ”tvångsvård” vågar jag knappt tänka på.
Personal från Borgestadskliniken medverkade sedan på ett seminarium som hölls på riksdagen, där även jag medverkade. En spontan reaktion och hälsning till de beslutande riksdagsmän som deltog i seminariet, från forskaren och barnmorskan Mona Göransson, var: Ge oss en Borgestadsklinik!
Ordet tvångsvård är verkligen missvisande och jag önskar att vi hade ett annat, bättre ord. I Norge handlar det ytterst om att så skonsamt som möjligt bli kvitt ett beroende och ge den gravida kvinnan en chans att få en så lyckad graviditet och ett så oskadat barn som möjligt.
Att få kontakt med sina känslor, kanske få bearbeta egna hemska upplevelser, få hjälp med praktiska saker såsom förberedelser inför barnets ankomst och mycket annat. Kort och gott – att ställa in sig på att bli mamma. Hur mycket svårare kan det vara att ge epitetet ”tvångsvård” en liknande innebörd i Sverige?
Min absoluta övertygelse är att detta lagförslag kommer att göra skillnad. I första hand för de ofödda barn som genom den ändrade lagen kan få hjälp att slippa svåra handikapp som aldrig kan botas. Men också för mamman som med stor sannolikhet får behålla sitt barn istället för att det behöver omhändertas i en fosterfamilj.
Även kommuner och landsting blir vinnare. För studier har visat att det kan kosta cirka 7 gånger så mycket att hjälpa barn som är födda med drogskador från fostertiden, så kallade FAS eller FAE-skador, med fosterhem, personliga assistenter, specialistvård, handikapphjälpmedel, skyddat arbete och allt annat som kan behövas som stöd, jämfört med ett barn som inte har skadats.
Detta är ett bra förslag från regeringen! Äntligen!