Susanne Eberstein!
Jag har själv en lång bakgrund som medarbetare på Hasselakollektivet i Hälsingland och dess en gång i tiden mycket kontroversiella verksamhet för unga missbrukare.
Jag var en av dem som på olika sätt verkade för att Sverige skulle införa en restriktiv narkotikapolitik och det har jag aldrig haft någon anledning att ångra under åren som gått.

Genom mina praktiska och politiska erfarenheter i missbrukar- och hemlöshetskretsar har jag dock kommit att bli allt mer tveksam till hur den restriktiva hållningen också styr narkomanvårdens erbjudanden om bot och lindring till vuxna missbrukare.

Ebersteins artikel illustrerar på ett bra sätt en del av det som jag tycker har gått snett i denna fråga. Hon avvisar nämligen av politiska signalskäl missbrukarnas möjlighet att bl a genom rena sprutor och ökad tillgänglighet till sjukvård och undersökningar, kunna öka sitt skydd mot blodsmitta av olika slag.

Jag har för min del kommit fram till att vårdutbudet för vuxna missbrukare knappast har någon påverkan alls på de ungdomar som experimenterar med droger och/eller är i början av sin drogkarriär.

Om injicerande missbrukare kan byta ur sina orena sprutor har närmast ingen betydelse för inställningen till droger hos den 14-åring som kanske just ikväll röker hasch för första gången. Jag pläderar därför för att missbrukarvården bör separeras från drogpolitiken.

Vårdinnehållet ska självfallet inte beslutas genom politiska omröstningar i riksdagen utan precis som när det gäller all annan vård så ska beprövad vetenskap och erfarenhet styra de medicinska bedömningarna. Vårdinsatserna ska sedan i sin tur utformas i nära dialog med den person det gäller.

Fotnot: Artiklen har även publicerats i Folkbladet.