Widar Andersson dömer ut svensk narkomanvård (krönika i Drugnews och Folkbladet). Samtidigt säger han att “den restriktiva narkotikapolitiken har hittills varit framgångsrik när det gäller att försöka begränsa tillgången och efterfrågan på narkotika bland våra ungdomar.“

Han vill med andra ord hålla fast vid en restriktiv narkotikapolitik och samtidigt införa, vad han kallar, en mer human narkomanvård. I Widar Anderssons värld är en mer human narkomanvård detsamma som fria sprutor.

Jag håller med Widar Andersson om att vi ska ha en human narkomanvård, med utökad programverksamhet och metadonbehandling.

Men hans resonemang blir obegripligt för mig. Att dela ut gratis sprutor kan varken vara human narkomanvård eller restriktiv narkotikapolitik.

Narkotikamissbruk är ett stort problem som vi måste göra allt för att stoppa. Sättet att göra det på är inte att uppmuntra fortsatt missbruk genom att dela ut gratis sprutor. Fler sprutor i omlopp ger fler narkomaner. Vår politik ska bygga på att människor inte ska knarka. Signalen när sprutor delas ut blir istället att det är tillåtet.

Kanske har Widar Andersson sett exempel som jag inte känner till där man lyckats rädda människor från narkotikan genom att dela ut gratis sprutor. Min bild är den motsatta. Narkomaner blir kvar i missbruk under längre tid.

Ingen förälder vill se sitt barn hamna i ett narkotikamissbruk. Jag tror inte heller att någon som sett missbruk på nära håll, tycker att det är en bra lösning att uppmuntra användning av narkotika genom fria sprutor.

Missbruk är ett problem som medför stort lidande för enskilda personer. För att få stopp på det måste användning av narkotika på alla tänkbara sätt försvåras, inte underlättas.