Kampen mot narkotikan idag påminner en hel del om striden mot slaveriet. Det tycker Per Johansson, förbundssekreterare i Riksförbundet narkotikafritt samhälle, som varit i London och sett Benjamin Robert Haydons oljemålning The Anti-Slavery Society Convention.
I brittiska statens porträttsamling, National Portrait Gallery, i London vid Trafalgar Square, hänger en målning av imponerande storlek och detaljrikedom. Den är målad 1841 av Benjamin Robert Haydon och heter The Anti-Slavery Society Convention. Bilden föreställer ett möte med 500 delegater i den förening, The Society for the Abolition of the Slave Trade (Sällskapet för avskaffandet av slavhandeln), som bildats på 1780-talet av en grupp kväkare med Thomas Clarkson i spetsen. Föreningen var en av de första politiska organisationerna som samlades kring en enda fråga. På tavlan är det en åldrande Clarkson som med höjd näve talar på mötet inför de många åhörarna. Längst fram sitter Henry Beckford och lyssnar uppmärksamt. Han är frigiven slav och den ende svarte delegaten.
Den kamp mot slaveriet som bedrevs av personerna runt Thomas Clarkson syntes till en början helt utsiktslös. Det brittiska imperiets ekonomi vilade vid den här tiden till stora delar på den mycket lönsamma slavhandeln. Man fraktade slavar från Afrikas västkust till Västindien och södra USA. Därifrån fraktade man socker, bomull och rom till England varifrån man transporterade krut, vapen, alkohol, bomullstyger och diverse enkla industriprodukter tillbaka till Afrika igen.
Opinionen mot slaveriet växte sig emellertid ganska stark hemma i England, beroende på det opinionsarbete som medlemmarna i The Society for the Abolition of the Slave Trade bedrev, främst i form av offentliga möten över hela landet.
Thomas Clarkson och hans kompanjon Granville Sharp samlade in uppgifter om de hemska villkoren på slavskeppen och andra detaljer om denna smutsiga hantering. Detta blev tunga argument i debatten genom de pamfletter man publicerade. Arbetet riktade tidigt in sig på lagstiftning. Ett problem var att kväkare vid denna tidpunkt inte hade rätt att bli invalda i parlamentet. Istället kom en tory-ledamot vid namn William Wilberforce att bli talesman för antislaveri-opinionen.
Den franska revolutionen 1789 och det efterföljande kriget mot Frankrike gjorde att man i England slöt upp bakom slavhandeln av ekonomiska skäl. Wilberforce fortsatte trots detta att driva slavfrågan i parlamentet. Vartefter det blev mer allmänt känt hur slavhandeln bedrevs svängde opinionen över mot slaveriet. 1807 förbjöd parlamentet all slavhandel inom det brittiska imperiet. Det var dock fortfarande tillåtet att äga slavar varför The Society for the Abolition of the Slave Trade fortsatte arbetet i syfte att avskaffa slaveriet helt och hållet.
I Wien 1815 mötte Europas politiska ledare på en kongress och diskuterade bland annat slavfrågan. Man gjorde uttalanden mot slaveriet, men eftersom det stannade vid uttalanden påverkade detta inte situationen någonting.
Först 1833 lyckades William Wilberforce, alldeles innan han gick ur tiden, i sina ansträngningar att driva igenom lagen Aboliton of the Slavery Act i parlamentet. På sin dödsbädd fick han budet att slaveriet förbjudits i hela brittiska imperiet. Alla småbarn som var slavar skulle friges omedelbart. Övriga slavar skulle under fyra år betraktas som delvis fria och få lön för sitt “fria“ arbete. När fyra år gått skulle alla friges och slavägarna kompenserades ekonomiskt av brittiska staten.
De ekonomiska konsekvenserna för de brittiska kolonierna i Västindien var förödande. Sockerproduktionen hade förutsatt slavar och när dessa inte fanns längre gick botten ur verksamheten. Man offrade det ekonomiskt lönsamma för den goda sakens skull. Under kommande årtionden skulle samma sak ske överallt i Europa och Amerika.
En mycket liten grupp människor bestämde sig för att på moraliska grunder ge sig på ett världsomspännande problem och utmanade därmed gigantiska ekonomiska intressen. Trots att deras mål måste ha betraktats som omöjligt att uppnå på 1780-talet lyckades de på 50 år uppnå en totalseger över sina mycket starka motståndare.
Efter 1833 bytte The Society for the Abolition of the Slave Trade namn till British and Foreign Anti-Slavery Society i syfte att avskaffa slaveriet i hela världen. Tavlan på National Portrait Gallery dokumenterar ett möte med detta ädla syfte.
Det är inte bara drogernas förslavande effekt som gör att kampen mot knark liknar kampen mot slaveriet. I Sverige har några små fattiga organisationer utmanat mäktiga och starka intressen i sin strävan för ett narkotikafritt samhälle. I mitten av 1960-talet var det bara en liten krets människor runt socialläkaren Nils Bejerot som tog strid för detta. Man fick utstå mycken spott och spe för att man gick emot de uppfattningar som dominerade politiken och debatten då.
Sakteliga svängde opinionen om och så småningom också narkotikapolitiken. Striden är inte på något sätt avgjord utan i ärlighetens namn har utvecklingen på senare år snarare gått bakåt än framåt.
Under allra senaste tiden har flera debattörer ifrågasatt själva målsättningen ett narkotikafritt samhälle. På Dagens Nyheters ledarsida hånar man denna strävan och andra är inte sena att följa efter. Det är inte så konstigt att denna diskussion kommer upp med tanke på hur tafatt, för att inte säga impotent, narkotikapolitiken är. I sommar blir det sex år sedan regeringen tillsatte Narkotikakommissionen och fortfarande funderar de ansvariga på vad som ska göras mot missbruket. Om de narkotikapolitiskt ansvariga inte klarar av att genomföra praktiska insatser mot narkotikamissbruket som leder till resultat så är det bara naturligt om politiken ifrågasätts. “Vad var det vi sa, den restriktiva politiken fungerar inte“ säger de som redan från början ville göra det enklare att hålla på med knark.
Det gäller att inte ge upp inför tillfälliga bakslag i kampen för det goda. Världen är full av olyckskorpar och det lönar sig inte att lyssna till deras kraxande om att det är “orealistiskt“ att slåss för ett narkotikafritt samhälle.
När det känns som dystrast kan det vara värt att tänka på Thomas Clarkson och William Wilberforce som gav sina liv åt kampen mot slaveriet. De skrev in sig i historieböckerna genom detta och för mig är det faktiskt obegripligt att ingen person med maktambitioner hittills velat göra samma sak inom narkotikakampen.
Narkotikaproblemet är en ödesfråga för hela världen. Det finns numera inget land som är skyddat från detta allvarliga problem. I Sverige finns en opinion som kanske är starkare än någon annanstans. Frågan är genomdebatterad sedan 40 år tillbaks. Kunskapsläget är internationellt sett mycket högt och egentligen är bordet dukat för en mycket framgångsrik politik. När dyker personen/personerna upp som vill och klarar av att ta på sig uppgiften att göra Sverige till det narkotikapolitiska föregångsland vi har alla förutsättningar att bli?
Fotnot: Gå gärna in på National Portrait Gallery´s hemsida och läs mer om Haydons oljemålning.